DELA

Förtätning av staden en väg till framgång?

På nytt skapar ett höghus politiskt bråk i Mariehamn. Samtidigt talar forskningen om att vägen till framgång är att trycka ihop fler människor på liten yta.
Ålandsbankens planerade åttavåningshus skapar ett nytt husbråk i Mariehamn. Till skillnad från det andra husbråket, det som ska eller inte ska byggas på Magazin-tomten, handlar det inte i första hand om att något annat måste rivas, utan om höjden på ÅAB-huset.
De åtta våningarna kommer att förändra Mariehamns siluett, därom råder ingen tvekan. I stadsutvecklingsnämnden röstade Moderaterna för, Liberalerna lade ned sina röster och Socialdemokraterna var emot bygget, liksom stadsarkitekt Sirkka Wegelius.
I Nya Åland i onsdags menade Wegelius att ”om man plötsligt bygger åtta våningar i mitten är det ingen vits att bevara den småskaliga stadsmiljön”. Således handlar alltså debatten om den småskaliga miljön ska bevaras eller om den, i utvecklingens namn, ska ifrågasättas och förändras.

Det är ofta här debatter kring nybyggnationer hamnar på Åland. Då kan det möjligen vara intressant att titta lite på vad forskningen säger om städers utsikter att lyckas i framtiden.
Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Jönköpings internationella handelshögskola och Toronto universitet med inriktning på städers och regioners attraktivitet, menar att hennes forskning ger resultatet att städer ska vara så tättbefolkade som möjligt. Med fler människor å liten yta ökar mångsidigheten, utbudet och möjligheten till intryck för de som bor där, och det gör staden intressantare för inflyttning. Helst ska också staden ligga nära och ha bra kommunikationer till stor-/huvudstäder.
Mellander menar också att urbaniseringen är något vi kommer att få leva med. Världen har just passerat en historisk gräns: nu bår mer än hälften av världens befolkning i städer. För hundra år sedan var siffran 14 procent. Enligt FN:s beräkningar kommer minst 70 procent av alla människor att bo i urbana miljöer år 2030.

Mot bakgrund av detta kan man ifrågasätta småskalighetstanken. Samtidigt är det en av de saker som gör Mariehamn speciellt jämfört med många andra städer, även om man också ska komma ihåg att Mariehamn på intet sätt är den enda stad som värnar sin småskalighet.
Men man måste också undra om det inte går att kombinera de båda tankarna. Är det verkligen så att man måste slänga alla tankar på att framhålla småskaligheten över bord bara för att man låter ett mindre antal byggnader resa sig över de andra? Det är ju trots allt inte skyskrapor i vi talar om, utan åtta våningar.

För stadspolitikerna finns flera variabler att ta hänsyn till. Historiska värden, arkitektoniska värden och en känsla för att det är just Mariehamn man befinner sig i. Men de måste också fundera över vad som tar staden framåt i fråga om attraktivitet för inflyttare, för företag och hur man bäst använder den trots allt begränsade yta som staden har att tillgå.

En stad måste över tid få förändras, om inte annat för att allt runt om den förändras. Men en stad med självförtroende gör det med eftertanke och finess. Och i denna eftertanke och finess torde det finnas rum för både höga och låga hus, för både gamla byggnader och modernare.
I Charlotta Mellanders forskning framhåller hon mångsidighet som en viktig faktor för att städer ska lyckas. Det torde också omfatta de hus som staden byggs av.

Jonas Bladh