Första jäkla gången
I dessa tider kan det vara okej att svära lite i en ledarrubrik.
Men inte för att återigen poängtera allvaret i denna globala kris, utan för att belysa hur viktig vår hantering av den är.
Rubriken är tagen av den omåttligt populära beteendeforskaren Brené Brown som myntat begreppet ”första jäkla gången”. Det härrör sig till situationer där man ofta känner sig som allra mest sårbar och rädd. När man ställs inför något helt nytt och obeprövat.
Just nu står hela mänskligheten inför en helt ny utmaning. En pandemi som vänder upp och ner på våra liv. Osäkerheten och ovissheten är stor. Många är rädda. Och det är okej att prata om det.
Det är okej att vara besviken och ledsen, också för förlusten av icke livsviktiga saker. Även om du har mat på bordet, en säker inkomst och en till synes trygg tillvaro så är det okej att känna sorg över inställda planer och vardagsrutiner som går i kras.
Det här är en tid att dela med sig av sådana saker. Om du inte frågat någon ännu vad de sörjer mest i allt det här, gör det.
”Berätta för mig din förtvivlan, så berättar jag för dig min”, skriver poeten Mary Oliver.
Det är också okej att hålla två tankar i huvudet på samma gång.
Det finns mycket oro för dödsfall, för en överbelastad sjukvård, för ekonomiska konsekvenser, för samhällsfunktioner och småföretagare som kommer ha svårt att återhämta sig. Det är en omvälvande och skrämmande tid absolut, men det finns ljusglimtar även i detta kaos.
Utsläppen minskar, naturen återhämtar sig på många håll, antalet människor som dör på grund av luftföroreningar minskar drastiskt och många höjer rösten för möjligheterna till en omställning och omstart mot ett mer hållbart samhälle.
Man får också glädjas åt att mänskligheten på många sätt visar sig från sin bästa sida. Videosnuttar av spontana balkongkonserter, Röda Korset som får massvis med anmälningar från ålänningar som vill frivilligarbeta och människor som lämnar lappar under dörrar till äldre och isolerade och erbjuder hjälp i vardagen.
Samhället har tryckt på paus. Och just nu finns det inte så mycket vi kan göra annat än att försöka hantera situationen så gott vi kan. Det är läskigt och överväldigande. Men det är trots allt vår första jäkla gång i att hantera en pandemi av den här magnituden. Så här kommer några hållpunkter som Brown listar för att hantera denna viruskris:
Normalisera det. ”Vi vet inte hur vi ska göra detta, till exempel hur man ska hålla kontakt i isolering. Men vi lär oss och vi blir bättre. Erkänn dina känslor, annars kommer de äta upp dig. Om du är en förälder så kan du ge dina barn en känsla av säkerhet samtidigt som du förevisar hur osäkerhet kan se ut och kännas.”
Sätt det i perspektiv. ”Vi vet inte när det här slutar, men vi vet att det inte kommer vara för evigt. Perspektiv är beroende av erfarenhet, därför kan det vara svårare för barn att hantera.”
Verklighetschecka förväntningar och behov. “Vi kommer tvingas vara mer tålmodiga med varandra men också be om det som vi behöver.”
Ja, det här må vara något helt nytt. Och vi må vara rädda och oroliga. Ovissheten är stor.
Men till en hög grad har vi fortsättningsvis kontroll över hur vi kan hantera den här krisen och hur vi kommunicerar med andra. Låt oss påminna oss själva om det.
