Första hindret finns inom dig själv
Det är svårt att vara först, att ploga vägen.
För den som är förtryckt, förnedrad, objektifierad och utsatt för helt bestämda vetenskapliga argument för sin lägre status och sitt sämre vetande är det svårt att resa sig upp och säga – ”Nej. Jag är visst smart, stark och kompetent. Jag har inga genetiska defekter som gör mig mindre lämpad att fatta beslut om min framtid. Min hjärna är tillräckligt utvecklad för matematiska kalkylationer. Jag kan, utan att falla i gråt, inneha ett jobb.”
Alla grupper i samhället som befunnit sig på botten av hierarkierna har inte bara utsatts för förtrycket, de har tagit in den i sig själva, trott på den, accepterat den och förminskat sig själva för att passa förtryckets rollfördelning.
Se på de svarta i USA. Se på apartheid-tidens Sydafrika. Se på judarna under nazismen. Se på arbetarklassens i industrialismens Storbritannien. Se på kvinnor i alla länder, i alla tider.
På 1800-talet trodde de flesta kvinnor och män i vårt land att kvinnor inte var kapabla att fatta beslut som vuxna människor, att de inte dög till högre utbildning eller yrken, att de inte kunde betros med sina egna pengar och att de absolut inte kunde delta i landets styrelse, till exempel genom att rösta i val.
Tänk vilket mod och vilken själsstyrka som måste ha krävts av dem som, säkert på darriga ben, reste sig upp och krävde sin rätt.
Tänk vilka inre uppror som måste ha ägt rum innan den stunden. Tänk på hur osäkra, rädda och kärlekstörstande vi människor är, och hur svårt det är att utsätta sig för andras förlöjligande och misstro, för de flackande blickarna och de menande viskningarna.
Låt oss på Internationella kvinnodagen år 2013 hylla alla de kvinnor som vågat övervinna sin inlärda känsla av underlägsenhet, sin skam och sin rädsla och vågat ta viktiga steg framåt. Att det funnits motstånd och hinder är självklart, men det allra största, att tro att man inte duger, övervanns i tysthet.
Hurra, hurra, hurra, kvinnor. Vi är lika bra.
