Först till kvarn får först mala
När det är rea i bokbutiken, skobutiken, klädbutiken så går de bästa fynden till dem som kommer först.
När det delas ut pengar till lantbrukets investeringar så går det till på samma sätt; den som hinner först får pengar. När pengarna är slut så är de. Att finansministern nu vill ändra på systemet verkar övertänkt.
Det har varit mycket debatt de senaste veckorna om investeringsstödet till lantbruket. Det har delats ut mycket pengar till investeringar, men det verkar som om behovet är som en bottenlös brunn.
På fyra år har det betalats ut investeringsstöd för 5,5 miljoner euro. Av den summan har i runda siffror 1,5 miljoner euro tagits direkt ur landskapets kista som så kallat nationellt stöd. Av de resterande 4 miljonerna EU-stöd står landskapet för 60 procent och EU för 40, alltså ytterligare 2,6 miljoner ur landskapets kassa. Det betyder att landskapet direkt har stöttat investeringarna med 4,1 miljoner och EU med 1,4 miljoner euro.
När finansminister Mats Perämaa (Lib) säger att det nu krävs ökad noggrannhet i fördelningen när det finns bara våra egna kvar att fördela (inte ens det just nu) så har man lust att påpeka att det har varit våra egna pengar mest hela tiden. Och i den mån något litet har kommit från EU så har det inte funnits anledning att slarva med dem heller.
Men nu är det inte det det gäller. Utan varför det inte just nu finns investeringsstödspengar till lantbruket.
Det var ett enigt beslut i regeringen att inte ta upp pengar för ändamålet i år. Det går centern med på. ”För då kände vi inte till några investeringar som behövde stöd”, säger centerns gruppledare Gun Carlson i dag.
Men nu finns det ansökningar och då behövs det mera pengar.
Är det så enkelt? Finns det ett projekt så får det stöd?
Det finns en förmildrande omständighet i detta, om uttrycket tillåts. Även om de flesta ansökningarna beviljas så betyder inte det att pengarna slängs iväg på huvudlösa projekt. De som investerar i att förnya, bygga ut och förbättra på gården satsar ungefär 50 procent själva, vilket bör vara en garanti för att projekten är seriösa. Stödprocenten varierar beroende på projektets art, men det kan röra sig kring 50 när allt räknas ihop.
Så om landskapet och EU har satsat 5,5 miljoner i investeringsstöd i det åländska lantbruket de senaste 3,5 åren så har lantbrukarna själva satsat lika mycket.
11 miljoner på 3,5 år är en hel del pengar. Meningen var enligt finansminister Perämaa att nå strukturrationaliseringar och det har man tydligen inte gjort eftersom det behövs mera pengar.
I dag stöds jordbruket nationellt och av EU med rätt så stora summor. Detta för att hålla lantbruket levande samtidigt som priserna ligger på en rimlig nivå. Här i norr handlar det dessutom om att ha priser som kan konkurrera med sydligare länders, så att lantbruket inte slås ut av billig import.
EU vill inte hålla på med det här stödsystemet i all oändlighet, det är vad man säger. Man vill att jordbruket börjar stå på egna ben utan att priserna skjuter i höjden. Vad som krävs är lönsamhet och för att få lönsamhet krävs investeringar så att arbetet kan rationaliseras. Det är där investeringsstöden kommer in.
Det är samma resonemang som (S)-gruppen i lagtinget för kring avbytarna. Genom att rationalisera, bygga ut, göra djurhållningen storskalig och lönsam så kan bonden anställa folk och samhället behöver inte längre betala semestervikarie.
Men om investeringarna inte leder till lönsamhet, skall man då fortsätta betala ut stöd?
Det kommer att göras så länge EU går med på det, det kan vi lugnt räkna med, oberoende av om vi är för eller emot. Men om stödnivåerna minskar efter hand, vilket är EUs avsikt, då gör landskapsregeringen klokt i att bestämma sig för vilken inriktning lantbruket skall ha framöver, vad som kan tänkas gå bra och vad som slås ut i konkurrensen.
Och visst låter det sunt att samla alla ansökningar innan man fattar beslut om stöd. Så har det gjorts i andra sammanhang. Om det inte klarar sig med en ansökningsperiod per år så inför två eller tre, men inte så att de som har sina projekt klara i början av året får pengar och resten blir utan, utan att få sitt projekt prövat.
