Forskningens flaskhals måste utvidgas
Forskningen måste sluta fungera som hyllvärmare. För att den vanliga människan ska förstå innehållet borde den vara lättillgänglig, begriplig och locka till läsning.
Åbo Akademi publicerar varje år 1 400 forskningspublikationer. Av årsbudgeten på 104 miljoner euro är 53 procent statligt finansierat. Men mycket av finansieringen hänger på hur många som tar ut sin examen och hur flitigt deras studerande studerar. Ungefär 500 studerande avlägger en magisterexamen varje år vid Åbo Akademi, vilket motsvarar 13,5 miljoner euro från den statliga kassan.
Det betyder att när en studerande står med sin magisterexamen i handen är universitetet 27 000 euro rikare.
Studerande får via universitetet tillgång till miljontals artiklar och forskningspublikationer från alla delar av världen. Detta endast tack vare att universitetet betalar en stor summa pengar för prenumerationer och licenser till olika tidskriftsförlag. De vetenskapliga förlagen, som för övrigt har monopol, drar in stora summor pengar för att gömma forskningen bakom betalväggar. För att det ska vara så svårt som möjligt att hitta en glimt av verkligheten.
Men en del forskning är också offentlig. Finlands Akademi kräver till exempel att de forskningspublikationer som de finansierar ska ha öppen tillgång. Många universitet har också som praxis att offentliggöra sin forskning. Men det betyder inte att publikationerna är lättillgängliga. Man ska fortfarande veta exakt vad man är ute efter. Forskningen dyker inte upp i ditt nyhetsflöde på sociala medier och på biblioteken finns bara forskning som ska intressera alla, vilket betyder att otroligt mycket forskning försvinner mellan stolarna.
2017 visade en utredning att 30 procent av alla finländska forskningsartiklar mellan åren 2009–2014 publicerades öppet. Finland ligger på en mellannivå bland de europeiska länderna och med tanke på hur mycket forskning landet driver kunde den siffran höjas. Men i princip löser det inga problem att offentliggöra forskning för statistik visar att de ändå inte blir lästa.
Som universitetsstuderande har man det ständiga trycket att få sin examen klar samtidigt som man hör kommentarer som ”krafsa ihop någonting bara” och ”ingen kommer någonsin att läsa din avhandling”. Forskaren Richard Vedder konstaterar att de flesta akademiska texter har lästs av maximalt tio personer. Om man ser på publikationens värde blir priset per läsning orimligt hög.
Det akademiska språket är ett språk för sig och texterna upplevs ofta som torra och tråkiga. Den lilla skrivglädje man har dödas av att man måste använda ett vetenskapligt språk. Avhandlingar fastnar i ständigt i olika granskningsmoment. Å ena sidan vill man att det akademiska språket ska vara korrekt, å andra sidan uppmanas man ändå att skriva förståeligt.
Det vardagliga språket krockar med det akademiska och därför måste forskning bli bättre på att locka till läsning. Forskare måste gå ur gamla mönster och skriva så den vanliga människan förstår innehållet.
I samband med att människor allt mer delar information på sociala medier har man generellt blivit sämre på källkritik. Allt leder till en ond cirkel. Näthat, fake news och spridning av falsk information hör till den cirkeln, vilket i slutändan påverkar ett faktabaserat diskussionsklimat. Därför är det ännu viktigare att forskningen tas upp från hyllorna och blir läst.
Om man producerar en magisterexamen som har ett värde på 27 000 euro är den också värd att läsas mer än tio gånger. Även om en avhandling bara visar en del av verkligheten och är en droppe i forskningshavet så är det skattepengar och tid som går åt. Produkten är något som skattebetalarna sällan ser resultatet av förstår sig på.
Forskningens flaskhals måste utvidgas så att alla kan ta till sig forskning på lika villkor.
