Fördomar mot folkgrupper mer seglivade än vi tror
Fördomar kan vara seglivade och är ofta djupare förankrade än vi anar. De överlever och pyr även i elativt välmående samhällen – arbetet mot intolerans och för öppenhet får aldrig ta paus.
Danska Folketinget antog i fredags en lag om att utvisa alla utlänningar som begår brott. Det är inte den första, men kanske den hårdaste, i en rad av främlingsfientliga lagar som antagits i Danmark. Beslutet är ännu en manifestation av de invandrarfientliga strömningar som finns i hela Europa.
Inte sällan är det muslimer som utsätts för diskriminering och hatiska uttalanden. Här om året jämförde den holländske toppolitikern Geert Wilders Koranen med Hitlers ”Mein kampf”. Många är de sekulära invandrare från muslimska länder som enbart på grund av sitt ursprung och sin kultur får stå till svars för islamistiska våldsverkare.
Samtidigt som man med oro iakttar hur attityden mot muslimer i många europeiska länder hårdnar, är det också viktigt att inte glömma de andra former av rasism och fördomar som fortsättningsvis är starka. Det gäller både allmän främlingsfientlighet och fördomar mot specifika folkgrupper som till exempel romer och judar.
Fientligheten mot dessa grupper har tidigare varit betydligt mer öppen än den är idag, och kunde ta sig uttryck i raslagstiftning och i totalitära ideologier. Idag är det invandrare som hamnar under attack när samhällets fördomar manifesteras genom repressiva lagar. Men bara för att antisemitismen och antiziganismen avvisats från våra lagböcker betyder det inte att de fördrivits från vårt medvetande. ”Fördomen har” som Olof Palme förstod ”alltid sin rot i vardagslivet”.
Av svenska gymnasister är ungefär en femtedel negativt inställda till både judar och muslimer, enligt en studie från 2010 presenterad av Forum för levande historia. Samma studie visar att en fjärdedel har samma negativa attityd mot romer. I Sverige är antisemitiskt våld ingalunda på nedgång, enligt Brottsförebyggande rådets statistik över hatbrott. Antalet anmälda hatbrott mot judar har legat stilla under flera år, men ökade mellan 2008 och 2009 från 159 till 250 stycken. Ser man på samtliga brott med religiösa förtecken under 2009 var 42 procent riktade mot judar och 33 procent mot muslimer.
Poängen är inte att ställa grupper mot varandra för att utröna vilka som har det värst, utan att visa att de äldre formerna av fördomar och rasism inte försvinner bara för att andra växer sig starkare. Det finns, verkar det som, ingen övre gräns för mänsklig enfald och trångsynthet.
Därför är det synd när debattörer inte lyckas hålla flera problemställningar i huvudet samtidigt. I Aftonbladet (16/4 2001) skrev Jan Guillou att ”vår tids rasistiska sjuka inte gäller judar utan muslimer” – ett uttalande som kunde få en att tro att problemet med judehat är överspelat. Men alla fientliga strömningar, om det så gäller fientlighet mot romer, judar, muslimer eller färgade, är farliga och frätande på samhället – även när de inte tar sig uttryck i länders lagstiftning. Hatet mot judar och romer uppstod inte i och med nazismen i Europa. Fördomarna och misstron fanns redan och kanaliserades i en tid av kris och missnöje, och så länge fördomarna finns kvar kan det alltid hända igen. Det är ingen slump att europas nationalistiska och högerextrema partier fått ett uppsving i kölvattnet av finanskrisen.
Denna problematik gäller hela Europa – även oss. Vi verkar visserligen vara befriade från den mest öppet uttalade fientligheten. Kanske är det så i relativt små samhällen, att man som nyinflyttad snabbt blir sedd som en individ, snarare än en del av en minoritetsgrupp. Det är samtidigt inte ovanligt att man här på Åland möter folk med negativ inställning till exempelvis romer. Det behöver inte vara ett tydligt uttalat ogillande, för liksom alla fördomar ligger de på lur och märks i det lilla; i eftersmaken från en vag kommentar.
