SÖK
MENY
Kritiken mot regeringens ”förbudspolitik” i tobaksfrågan är obefogad.Är folkhälsan huvudsyftet kunde lagen ha varit än mer offensiv.
Den intensiva diskussionen om tobakslagen har många aspekter. Men en verkar vara extra tydlig. Högersidan av den åländska politiken rasar nu över ytterligare inskränkningar i både individens och företagens rätt – en lag som skärper begränsningarna för var människor får röka och hur butiker får marknadsföra nikotinprodukter likställs med att skicka Åland rakt ner i förbudstiden eller till kolchosen.
Socialdemokraterna å andra sidan har tagit en minst lika offensiv inställning i frågan: hur kan man prioritera företagen och nikotinlobbyn framom barnens välfärd?!
Men förbudsmotståndarna borde vara rätt nöjda med var debatten har landat. För social- och hälsominister Arsim Zekaj (S) har aviserat att man i stort tänker följa rikets förslag. Det enda som kan skilja är vilka smaker som ska tillåtas, något man inte ännu har bestämt.
Hade man valt barnens perspektiv, på riktigt, så kunde man gå betydligt mycket längre. Det vita snuset hade kunnat förbjudas helt och vad gäller rökning skulle Åland kunna bli en föregångare genom att höja åldersgränsen med ett år i taget tills inga rökare finns kvar. Liknande förslag har dryftats i både Storbritannien och Nya Zeeland.
Den här typen av politik handlar egentligen om tolerans – hur stora inskränkningar i friheten tål människor? Ett annat exempel är åldersgränsen för att köra bil, något som nyligen var aktuellt på Åland. Att sänka åldersgränsen för personbilskörkort till 17 år är oacceptabelt farligt, menar de åländska politikerna. Samtidigt blir det oproblematiskt så fort ett barn fyller 18. De flesta argument som används för att inte sänka gränsen till 17 är minst lika legitima för en 18-åring. Ser man enbart till säkerhet borde åldersgränsen för körkort egentligen höjas till 25 (minst), men det är en för stor inskränkning i människors frihet. Där går alltså gränsen för vilka begränsningar man kan tolerera, rent politiskt, i just den frågan.
Och kanske är det samma vad gäller tobakslagen. Vill man sätta barnens rätt och folkhälsan i främsta rummet så gör man långt ifrån tillräckligt genom att i stort anamma den finska regleringen.
Visst är det positivt att man vill begränsa rökning vid lekplatser eller på balkonger, även om det finns legitima synpunkter på att förbud utan något system för uppföljning och övervakning riskerar att bli verkningslöst. Men nog är det väl så att någon som tar en cigg en bit bort från en lekplats knappast kommer att påverka ett barn lika mycket som att en förebild i barnets närhet är nikotinist. För att stävja det går den åländska tobakslagen inte särskilt långt.
Det går att ändra människors beteende genom lagstiftning. För snart 20 år sedan förbjöds rökning inomhus, något som mottogs med blandade känslor. Många var positiva, men långt ifrån alla: ”Skall vi kastas ut på Slemmern för att ta en cigg? Det är för jävligt”, var ett omdöme i Nya Åland anno 2005.
Även vissa caféinnehavare, som ju tvingades jobba i den rökfyllda miljön, var skeptiska: ”Sedan 1964 då mina föräldrar startade caféet har arbetare kommit hit för att få kaffe och tobak”, sade en annan. I dag skulle nog många höja på ögonbrynen om någon ville vrida tillbaka klockan.
Det höga tonläget om tobakslagen ställer ideologiska argument på sin spets, men i ärlighetens namn blir det plakatpolitik från båda sidor. För trots att den frihetstörstande högern är upprörd över förslaget kunde, och kanske borde, regeringen ha gått längre om man vill fokusera på folkhälsan och barnens bästa.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
