För fornminneskonflikter till domstol för avgörande
All rim och reson tycks för tillfället ha lämnat Ålands lagting, åtminstone när man diskuterar fornminnen.
Men vad är det här?
I lagtingets debatt om fornminneslagen i allmänhet och konflikten i Långbergsöda i synnerhet är det som om de flesta lagtingsledamöter tappat all kännedom om, just det, ärendets historia.
Man ägnade till exempel avsevärd tid och många hårda, upprörda ord åt att diskutera de provgropar som utgrävdes på 1970-talet. Henry Lindström (C) krävde ursäkter, minister Britt Lundberg (C) utlovade igenfyllning av de ursprungligen cirka 900 gropar som enligt uppgift grävdes för över 30 år sedan. Detta trots att Högsta förvaltningsdomstolen år 2007 slog fast att landskapet handlat rätt och beslöt att inte pröva ett överklagande från markägarna.
I åratal har just Långbergsöda valsat omkring som exempel på hur illa museibyrån skött sig, hur utsatta markägare är och hur hemskt i största allmänhet det är att begränsningar införs, enligt lag, för att skydda våra fasta fornlämningar.
Samtidigt lever majoriteten av Ålands jordägande befolkning i största samförstånd med sina fornlämningar och med museibyrån. De följer regelverken, diskuterar lämpliga vägdragningar och placeringar för sina byggen, museibyrån företar utgrävningar där det behövs.
Varför är det så svårt just i Långbergsöda?
Och hur är det möjligt att så många lagtingsledamöter och ministrar, som sannerligen borde ha bättre förstånd, står i lagtingets talarstol och gisslar sina tjänstemän för att de följer lagen?
Hur är det möjligt att Britt Lundberg föreslår en lagändring så att tjänstemän ska börja göra egna bedömningar av vad som ska polisanmälas? Det är så dumt så det är svårt att tro att hon sade det.
Hur är det möjligt att Gunnar Jansson (Lib) som varit part och inblandad i denna fråga i ett otal olika skepnader och som biträdde familjen Mörn till mycket stora ersättningar från landskapet i Glamilders-fallet nu ska sitta med i en samrådsgrupp i samma frågor?
Hur är det möjligt att 20 personer i Långbergsöda skulle vägra registrera de fasta fornlämningar som finns på deras mark? Finns de inte där längre? Ska just Långbergsödaborna undantas från vårt gemensamma ansvar att vårda vår äldsta historia, för att de inte vill?
Eller handlar det möjligen om en liten doft av möjliga ersättningar, till följd av ett tidigare prejudikat i samma by?
Nej, nu får det faktiskt vara nog. Det som fungerar på andra platser på Åland, till och med i andra delar av Saltvik, måste fungera även i dessa fall. Lagen måste vara lika för alla. Den måste gälla för alla.
Ersättningsanspråk måste vara rimliga, det måste finnas lite god vilja, och framför allt så måste dispyter som uppstår i sista hand föras till domstol för avgörande, inte kohandlas till för landskapet kostsamma politiska lösningar.
Privat äganderätt begränsas i dagens samhälle av en mängd hänsyn – till miljön, till markplanering, till fornminnen, till naturvård. Den tiden är förbi då äganderätt och egenmäktighet var liktydiga begrepp. Lev med det.
Och sluta, sluta skylla på ”museibyrån” och ”tjänstemännen”. Det är ovärdigt, det är fult, och det är fel.
