Flickorna som tystas i rättssalen
Hur orimligt kan ett domskäl vara och vilka signaler sänder klumpiga formuleringar? Det kan man fråga sig efter att ha läst ett av tingsrättens förkastade åtal om sexuellt utnyttjande mot barn.
”Målsäganden har reagerat på närmandena genom att vända sig om från det första närmandet och vid det andra närmandet flytta hans hand två gånger (…) Men å andra sidan har hon inte heller med annat än dessa rörelser, visat att hon inte önskat dylik beröring.”
Så står det i domstolsprotokollet i ett av tingsrätten förkastat åtal om sexuellt utnyttjande av barn. Barnet ifråga var vid gärningstidpunkten en 15-år gammal flicka och den svarande en 18-årig man. Hon och en ett år yngre väninna hade blivit bjudna till mannen sent på kvällen för att festa. De två flickorna hade lagt sig för att sova i sängen och mannen skulle sova på soffan, men lade sig istället mellan tjejerna.
Han gjorde först närmanden på den äldre, som avvisades, och vände sig sedan om och, enligt 15-åringen, hade sex med den 14-åriga kompisen. Hon själv säger sig inte ha några minnen från efter att de lagt sig.
Mannen nekade till anklagelserna, men har enligt sms-konversationer med den äldre bett om ursäkt och hävdat minnesförlust och till den yngre efteråt skrivit beskyllande och nedtryckande, enligt protokollet.
Tingsrätten konstaterar att det inte kan styrkas att mannen känt till att flickorna var under 16. Detta trots att de gått i samma skola och haft gemensamma bekanta. Man skriver också att flickorna inte sett klart yngre ut än 16 år, ”snarare tvärtom”.
Svaranden friades från åtalspunkter både gällande 15-åringen och 14-åringen. För att de inte såg ut att vara så unga som de var, för att den äldres upprepade avvisanden inte kunnat tydas som ett tydligt nej och för att vittnesmålet ansetts vara baserat på ”antaganden om vad som skett under ett täcke”.
Det är skuldbeläggande och tvivelaktiga formuleringar. Det är förståeligt att sexuella övergrepp blir svåra rättegångsfall där ord ofta står mot ord, men ibland blir domsluten, även för en lekman, allt för svåra att smälta.
Tingsrätten har frihet och skyldighet att döma innanför lagstiftningens ramar, som gällande sexuella övergrepp på barn kritiserats för att vara för slapp, men då bör man också vara medveten om vilka signaler formuleringarna sänder till offren och samhället. Att i ett domslut konstatera att två tjejer sett för gamla ut och att upprepade försök att värja sig från oönskade sexuella närmanden inte är nog, är uppseendeväckande.
Igår var den internationella flickdagen och Plan Sverige konstaterar på sin hemsida att ”varje dag tystas flickors röster runtom i världen”. Så också, tydligen, i våra rättssalar.
