Fler politiker behövs i regeringskorridorerna
Centerledaren Harry Jansson skrev i tisdagens Nya Åland en debattartikel om hur den åländska självstyrelseförvaltningen mår, och hur den borde må enligt honom. Man behöver inte hålla med Jansson om allt, men dock om att regeringens omfång är eftersatt.
Som Harry Jansson skriver har Ålands högsta politiska befattning, Lantrådet, ingen politisk hjälp i form av politisk sekreterare eller politiskt sakkunnig. Det är ett fattigdomsbevis.
Alla ärenden som landskapsregeringen har att ta ställning till, eller ämnar lägga fram till Lagtinget, ska beredas. Detta görs i dag av dels tjänstemän, dels av ministrarna själva. Det tar en väldig massa tid, eftersom det är en väldig massa ärenden som passerar regeringen. Lägg därtill att ministrarna är föredragande för Lagtinget, vilket ökar på arbetsbelastningen ytterligare, då de måste vara insatta på detaljnivå i varje fråga.
Utan att på något sätt misskreditera tjänstemännen måste man ifrågasätta den demokratiska säkerheten i beredningen när organisationen är så underbemannad på den politiska sidan. Ett förslag som läggs för regeringar världen över bereds dels på tjänstemannanivå, för att ställas mot lagar och tillföras väsentlig fakta, dels på politisk nivå där den politiska tanken bakom förslaget smälts in i detsamma.
Båda nivåerna är lika viktiga. Att tjänstemän talar om förutsättningar för nya lag-, budget eller vad det nu kan vara för förslag är grunden. Men den politiska tanken är själva demokratin i förslaget. Det är för den vi väljer våra politiker. För att vi tror på dem, delar deras ideologiska rötter och litar på att de förvaltar våra röster och förtroende på bästa sätt.
När man, som på Åland, inte har en större styrka för beredning av förslagen i den politiska delen av regeringsförvaltningen finns två risker; att arbetet blir sämre utfört, alternativt för långsamt utfört, eller att vi lämnar demokratin för att i stället träda in i tjänstemannasamhället.
Nu är det inte så lätt att bara anställa politiska sekreterare hos ministrarna. För det kostar pengar, och är det något som är känsligt så är det utgifter hos regeringen. Flera politiker har menat att det är nog nödvändigt med fler politiskt tillsatta tjänster i regeringskorridoren, men att ingen vågar föra fram det i valrörelsetider eftersom det för känsligt att föreslå.
Men om vi vill ha en demokrati i balans, och effektivast möjliga regering, måste också balansen mellan opolitiska och politiskt tillsatta tjänstemän utjämnas.
Det borde vara alldeles självklart att varje minister har en politisk sekreterare vid sin sida, och det borde vara alldeles självklart att den är en kostnad vi är beredda att ta för att säkra att demokratin inte urvattnas. Som en jämförelse kan nämnas att Sveriges landsbygdsminister Eskil Erlandsson har nio politiskt anställda i sin organisation, och de finska ministrarna har minst tre, fyra politiska hjälpredor var.
Harry Jansson skriver att det är av vikt för självstyrelsefrågorna att regeringsorganisationen ses över. Det har han helt rätt i. Men det är inte bara i sakfrågorna kring självstyrelsen, utan självstyrelsen i sig som behöver en större politisk organisation.
Genom att bygga ut den politiska delen av regeringen visar landskapet Åland att man är en modern organisation som har både kraft och möjlighet att styra sin framtid och dessutom att väljarnas röst kommer fram på bästa sätt i de beslut som regering och parlament tar.
