SÖK
MENY
Hälsans hus blir någon sorts privatsjukhus och staden ”får börja om på ruta ett”, som stadsstyrelsens ordförande Michele Ferrari uttryckte saken i en intervju i Nyan för ett par dagar sedan. Man frestas tillägga ”… eller kanske snarare på ruta minus tio”. Vi fortsätter därför gårdagens diskussion: Ska det verkligen gå till på det här sättet?
Som redan sagts så finns det olika sätt att se på det som nu har hänt i fallet med Hälsans hus/demenscentret/Terveystalohuset. Man kan säga som stadsdirektör Arne Selander i onsdagens Nyan: ”Det var ingen som annonserade om ett överklagande när beslutet togs. Beredningen var solid och välgjord. Vi såg inte att det fanns skäl eller ens en öppning för ett överklagande och jag tycker fortfarande att staden har gjort rätt för sig.”
Samtidigt kan man konstatera, som denna sida gjorde igår, att det räckte med ett enda besvär för att hela affären skulle kollapsa. Nog borde man, som sagt, ha tagit höjd för detta?
Mot detta kan invändas att en juridisk process, likt den som nu sinkat och slutligen ramponerat stadens planer för ett demenscenter, är en del av demokratin. Om lag har brutits måste fattade beslut rivas upp, inte tu tal om något annat.
Men begreppet ”ond tro” kryper likafullt upp i betraktarens sinne när man ser tillbaka på det som hänt. Var det verkligen verkligen verkligen en äkta omsorg om kommuninvånarnas välfärd och stadens ekonomi som motiverade Barbro Sundback (S) och De Obundna att ta saken vidare till förvaltningsdomstolen? Var det en hundraprocentigt oblandad ren vurm för EU-rätten som fick dem att vifta med reglerna för stadsstöd?
Eller utlöste de det rättsliga brandlarmet väl vetande att ingenting egentligen brann, men att salen skulle utrymmas likafullt, till förfång för demenscentrets fortsättning?
Det vet de bara själva. Men låt oss säga det tydligt: det vore otillständigt om de i djupet av sitt hjärta bara var ute efter att sabotera ett politiskt beslut fattat i laga ordning.
Obeaktat detta kunde det dessutom hävdas att politiker rent principiellt ska hålla sig till politiken och lämna möjligheten till juridiska besvär åt allmänheten. Det har näppeligen varit lagstiftarens intention att besvärsrätten ska användas till politiskt rävspel. Det borde vara en hederssak för de folkvalda att låta bli dylikt.
Gör tankeexperimentet att en byggherre som förlorat i domstol gav sig in i politiken för att få domen upphävd. Det skulle vi anse vara direkt odemokratiskt, eftersom byggherren då bara gick sina egna ärendens intressen. Nå, är det inte exakt detta vi ser i fallet med Hälsans hus: ett egenintresse som kapar en process avsedd för helt andra saker?
Ledarsidan kan slutligen inte avhålla sig från att ge ett råd, eller åtminstone högt ställa frågan, till Ålands socialdemokrater: är det inte dags att börja distansera sig från Barbro Sundback? Det som förr om åren tedde sig som oborstad charm framstår alltmer som halsstarrig hänsynslöshet, färgad av högmodigt egenintresse. Hur trovärdigt är det när socialdemokraterna i lagtinget, uppifrån tämligen höga hästar, kritiserar de Obundna för populism när rörelsens egen Grande Dame samtidigt krossar allt hon kommer åt i porslinsbutiken tillsammans med självaste Ob-ledaren Marcus Måtar?
