DELA
Sammanlagt är över 82 miljoner människor på flykt i världen. Om alla människor på flykt skulle utgöra ett land skulle det vara det tjugonde mest folkrika landet i världen.

Fler än någonsin är på flykt

I kölvattnet av talibanernas maktövertagande i Afghanistan har frågan om flyktingmottagande blivit het igen. Även de gamla argumenten om att hjälpa på plats syns i debatter på sociala medier. Men att hjälpa på plats och ta emot flyktingar är inte motsatser. Båda behövs.

Finland höjer sin flyktingkvot med 950 personer, meddelade inrikesminister Maria Ohisalo (de Gröna) för ett par veckor sedan. Det fick motstånd av både Samlingspartiet och Sannfinländarna. Nu upprepas mantrat från politiker, skräckslagna för att få opinionen emot sig, att 2015 inte ska återupprepas. De svenska socialdemokraterna har, i alla fall inledningsvis, höjt rösten mot flyktingmottagande för att blidka opinionen.

Till och med Angela Merkel har varit försiktig med att öppna upp för ett mottagande. Det är ett solkart ideologiskt skifte som färgas av erfarenheterna från mitten av 2010-talet. Att Finland ändå tycks vara, med finländska mått mätt, välvilligt inställt till att bidra är förstås positivt. Men det lär tyvärr inte räcka särskilt långt.

 

Sedan vi gick in i år 2021 har en halv miljon människor tvingats lämna sina hem i Afghanistan. 80 procent av dem är barn och kvinnor som med små medel försöker hitta en plats där deras liv inte ska vara direkt hotade (UNCHR). Om de skulle nära drömmen om EU finns nu flera hinder än någonsin.

EU har nämligen lyckats bygga sina murar längre och längre ut från unionens faktiska yttre gräns. Avtalet, ni vet det som gav Turkiet och Erdogan sex miljarder euro, har gjort att människor på flykt fastnar långt innan de når de livsfarliga båtsmugglarna.

Det turkiska samarbetet med Iran, och den betongmur som utgör gränsen länderna emellan betyder att EU:s yttre gräns, om man vill hårddra det lite, i praktiken i dag är Irans västra gräns. Det är en inhuman och effektiv buffertzon på nästan 2 000 kilometer landvägen. En gräns som hindrar människor som flyr för sina liv.

Enligt EU:s egen statistik har andelen människor som försöker ta sig till Europa stadigt minskat sedan toppnoteringen 2015. Det rimmar illa med UNHCR:s statistik för andelen människor som är på flykt i världen.

 

2020 var ytterligare ett år med rekordnoteringar. Sammanlagt är över 82 miljoner människor på flykt i världen. Om man vill sätta den siffran i perspektiv motsvarar det 2 733 gånger Ålands befolkning, 14 gånger Finlands befolkning eller ett helt Tyskland. Om alla människor på flykt skulle utgöra ett land skulle det vara det tjugonde mest folkrika landet i världen.

Den absolut största kategorin är människor som har flytt men är kvar inom det eget landets gränser, cirka 48 miljoner. I Afghanistan är den siffran 2,9 miljoner (siffror för 2020 vilket alltså inte inkluderar de 500 000 människor som har flytt i år).

Oroligheterna i Afghanistan gör att många biståndsorganisationer inte lyckas nå tillräckligt många. Många som har arbetat inom biståndsprojekt initierade av de länder har skickat dit militär är dessutom nu måltavlor för talibanerna. Att nå människor i nöd är inte en lätt uppgift – oavsett om pengarna finns.

Det blev inte minst tydligt vid Kabuls flygplats som världens militära stormakter fick kämpa för att hålla öppen, samtidigt som en stor sprängladdning detonerade.

 

Det är bra att Finland avsätter ytterligare pengar för att hjälpa till med den omedelbara krisen som är en direkt följd av striderna i Afghanistan. Det är förstås bra att Finland öppnar för att ta emot flera människor. Och nej, 950 flyktingar kommer inte att fälla den finländska ekonomin (inte heller kommunernas eftersom staten står för kostnaderna de fyra första åren). Men 950 gör ingen gigantisk skillnad i det stora sammanhanget. Stora stödinsatser måste riktas både till människor på plats, samtidigt som länder måste öppna upp för att ta emot människor på flykt – vi måste även försöka skydda de som inte kan fly.

Det i särklass viktigaste som Finland kan göra är att driva på EU att förändra sitt tillvägagångssätt i hur unionen har valt att stänga in sig och bygga vallgravar runt vår förlovade del av världen för att helt enkelt slippa eländet som pågår utanför gränserna.

Och vi bör inte reducera debatten till att öppna det finländska eller det åländska samhället kontra att hjälpa på plats. Båda behövs. Ingen av dem utesluter den andra.

 

Vad som bör stå klart är att vi måste se människor på flykt för vad de är: personer som behöver vår hjälp. Det är faktiskt inte vi som är hotade, inte den här gången heller.

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp