Fiskodlingsrapport med motsägelser
Fiskodlingen är i dag oerhört viktig för skärgården.
Näringen har arbetat för att minska sina övergödande utsläpp, men ännu återstår mycket att göra. Den färska fiskodlingsrapporten innehåller inte alla perspektiv.
”Fiskodling på Åland ur ett helhetsperspektiv” är ändå namnet på rapporten som publicerades förra veckan. Den handlar om hur den åländska fiskodlingsnäringen skall förhålla sig till de ekologiska utmaningar fiskodlingarna ger upphov till samt till de ekonomiska och sociala problem som onekligen skulle uppstå om de avvecklades.
Arbetsgruppen bakom rapporten består av två tjänstemän från miljöbyrån, två tjänstemän från fiskeribyrån och sex representanter för fiskodlarna. Kritikern konstaterar genast att gruppen därför är något skev. Representation i from av miljöorganisationer eller utomstående forskare saknas och rapporten har därmed i någon mån karaktär av en partsinlaga. I vissa formuleringar syns branschens vilja tydligt.
Däremot är tonfallet och andan i texten konstruktiv. Perspektivet är pragmatiskt och förmodligen politiskt realistiskt. Man erkänner de miljöproblem som finns och går igenom olika lösningar – odlingar på land eller i sluten kasse, off-shore odling, fosforfattigt foder och så vidare. Viljan att ta övergödningen på allvar finns, men i undertexten är det tydligt att rapporten avfärdar mer drastiska åtgärder eller mer betydande restriktioner.
Ibland brister logiken ordentligt. I ett kapitel går författarna igenom olika scenarier genom att bedöma de ekonomiska, sociala och ekologiska konsekvenserna av en belastningsminskning (minskad produktion) på 20 eller 80 procent respektive en belastningsökning (ökad produktion) på 20 eller 80 procent. Det är ganska självklart att de sociala och ekonomiska effekterna, i termer av tillväxt, sysselsättning och skatteintäkter, är positiva om produktionen ökar och negativa ifall den minskar.
De ekologiska konsekvenserna vid en minskning är – enligt författarna – positiva i och med att fosforbelastningen minskar, men bara neutrala om det leder till att produktionen flyttar till andra delar av Östersjön. Här finns motsägelse nummer ett: Tidigare argumenterar man för att fiskodlingarnas negativa miljöpåverkan främst är lokal.
Författarna anser också att en minskad belastning har negativa effekter ifall importen av odlad fisk ökar och ger upphov till längre transporter. Här finns motsägelse nummer två. På samma sida konstateras det att en minskad belastning på 20 procent motsvarar den årliga fiskkonsumtion för 54 200 personer. En normalbegåvad högstadieelev borde alltså komma fram till att Åland är självförsörjande på regnbåge också om produktionen minskar med 90 procent.
Dessutom borde ökade transporter i konsekvensens namn tas upp som en negativ effekt av en av en produktionsökning, men det gör inte rapporten.
Dessa motsägelser och några andra illustrerar effektivt att mer kritiska röster saknats eller inte fått gehör i arbetsgruppen. Ensam och som sådan kan rapporten alltså inte utgöra något beslutsunderlag.
Därmed inte sagt att det inte finns värdefull information i texten. Hur oerhört beroende skärgården är av fiskodlingen på kort och medellång sikt är uppenbart och illustreras också av kapitlet om näringens betydelse för Föglö kommun. Detta är naturligtvis ingenting man kan negligera. Och att entreprenörer som satsat ett helt yrkesliv på fiskodling utan vidare skall acceptera krav som sätter käppar i hjulet för deras företag är också att begära för mycket. Ansvaret för avvägningen mellan miljö och ekonomi är politiskt.
Ett vettigt förslag i rapporten är att begära att HELCOM (samarbetsorganet för Östersjöländerna) räknar ut hur mycket Åland bör minska sina utsläpp, enligt samma modell som använts för andra Östersjöländer. Eftersom Åland beträffande miljöpolitiken fungerar som en självständig nation är detta rimligt. Som en region med ambitionen att vara en föregångare för en ren Östersjö borde HELCOM:s siffror ändå betraktas som ett absolut minimimål.
