Fira Åland 100 genom att tänka först och klaga sen
”Tja, nu får man tänka sig för innan man kör någonstans” – så säger allt fler nu sedan bränslepriserna skjutit i höjden. Bilburenheten har i så många år varit en central del av det åländska egensinnet, men nu står vi inför en vändning.
Prisökningarna verkar få ett starkare genomslag på ålänningarnas körvanor än klimatkrisen. Ålands befolkning bor utspritt, och många har inrättat sina liv efter att det ska vara billigt och smidigt att köra bil, men tiden verkar vara över när bilen är en förlängning av oss själva.
Inte bara bränslet blir dyrare. Dagens Nyheter skrev den 4 april om att kriget i Ukraina orsakar brist på bildäck. Många av tillverkarna, däribland Nokian, har fabriker i Ryssland, fabriker som de nu har stängt ner. En företrädare för branschen säger till DN att även om det finns däck på lager så kommer de inte att räcka hela säsongen, och förutspår prisökningar på 4–16 procent beroende på varumärke. Det underlättar heller inte att Ryssland är – eller var – en stor tillverkare av gummi.
Goda skäl nu att låta bilen stå alltså. Goda skäl också för genomsnittsålänningen att bita ihop och anpassa sig. I Åland 100-kampanjen vill vi gärna framstå som driftiga och gutsiga – som invånarna i den galliska byn i Asterixböckerna, ungefär – och den bilden rimmar illa med att klaga över höga priser på bensin och el. Sedan kan vi ju göra en tankelek och föreställa oss att vad en flykting från Ukraina skulle tänka om han eller hon råkade höra.
Nya Åland har redan välkomnat på ledarplats att landskapsregeringen satsar på busstrafiken, genom att sänka priserna, integrera busstrafiken i Mariehamn med den i Jomala och Järsö, och göra det möjligt att hoppa på en buss för 2,50 euro och åka vart som helst på Åland, i två timmar och med så många omstigningar man vill. Ett månadskort kostar 30 euro. Det skulle gärna få kosta mindre än 7 euro att ta med sig en cykel, vilket jag säger inte för att vara gnällig utan för att det skulle underlätta för många att ta sig till och från busshållplatsen och locka ännu fler att låta bilen stå. Jag föreslår att landskapsregeringen utlyser en tävling i att designa en anordning som gör det möjligt att lasta cyklar på bussarna så att det går smidigt att ta dem med.
Torsten Fagerholm i Hufvudstadsbladet diskuterar i en ledare om pandemin och kriget i Ukraina tillsammans har satt stopp för globaliseringen, om man med begreppet menar det fria flödet av varor, tjänster, idéer och människor mellan världens alla länder. Han konstaterar att förhållandet mellan Finlands totala handel (export plus import) och bruttonationalprodukt nu ligger på 71 procent, upp från 49 procent 1970. Finlands ekonomi är alltså mycket mer sammanvävd med omvärlden i dag än för 50 år sedan. Men det som fram till för ett par, tre år sedan hyllades som kostnadseffektivitet, ”just-in-time”-leveranser, minimal lagerhållning är inte längre på modet på samma sätt.
”I åratal korades den trimmade kostnadsjägaren som vinnare. Nu inser vi att överdriven effektivitet skapar sårbarheter. Vi behöver större acceptans för buffertar, eftersom de innebär motståndskraft”, skriver Fagerholm. Men baksidan, som han tillägger, av mer självförsörjning, centralisering och inhemsk tillverkning kan vara smalare utbud, sämre kvalitet och/eller högre priser.
Allt börjar och slutar förstås med en klok hushållning av resurser, på alla nivåer. Förr i världen brukade man plocka ner hus stock för stock och bygga upp dem igen på en ny plats där de behövdes bättre. Kanske det med dagens priser på virke och annat byggmaterial kunde bli lönsamt igen. Förr i världen tog vi vara på äpplena i våra egna trädgårdar i stället för att köpa Granny Smith från Sydamerika. Förr i världen gick eller cyklade barnen till skolan i stället för att bli skjutsade. Allt vi kan göra för att reducera våra utsläpp är bra för klimatet och oss själva och dåligt för Putin. Det är ingen försakelse att ”flyta som en långsam gädda längs gatorna” i sin bil (som kollegan Hancock skrev i sin artikel om sparsam bilkörning häromveckan). Ingen försakelse heller att inte äta kött i varje måltid, eller att segla i stället för köra vattenskoter. Inte – återigen – i jämförelse med det som flyktingarna från Ukraina har fått ge upp.
