Finlandskabel är infrastruktur, inte privat satsning
Finansminister Mats Perämaa argumenterar i en insändare i måndagens tidning (15.8) att han som finansminister bestämt vet att det inte finns ”någon annan” som betalar dyra investeringar, i detta fall Finlandskabeln till en sammanlagd kostnad på 125 miljoner euro.
Däri har han naturligtvis helt rätt. Någon annan finns inte som kommer och betalar den enorma investeringen i en elkabel, en i allt väsentligt infrastrukturell satsning för att trygga tillgången på el, för att möjliggöra transitering av el och för att upprätthålla en tillräcklig säkerhet i landskapet.
Men, låter inte det som ett samhällsansvar? Är det inte livsviktig infrastruktur vi pratar om?
De finländska skattebetalarna (inklusive de åländska naturligtvis) tar på sig det genom att betala 40 % av kostnaderna för denna kabel till Åland. 40 % av 125 miljoner är 50 miljoner, som alltså tas ur statens (överskuldsatta) ficka.
Enligt Mats Perämaa och liberalerna vore det oansvarigt av landskapsregeringen att finansiera en del av investeringskostnaden med lån. Att ytterligare skära ner i offentliga kostnader tror han inte heller på, med tanke på hur svårt man redan haft att få ner driftskostnaderna i landskapet.
Det råder en i det närmaste total politisk enighet bland de åländska partierna om att Finlandskabeln behövs, och att den faktiskt måste byggas nu. Lagtingets beställning var att detta skulle göras med en statsfinansiering på 60 % av kostnaderna. Vackert vore det ju om man bara fick beställa sådana saker, men så fungerar det inte, och 50 miljoner är också mycket pengar.
Den lösning vårt största regeringsparti Liberalerna går in för är att lägga investeringskostnaden på elkonsumenterna genom en 15-procentig höjning av elpriset, och lite uppmuntrande prat om vindkraftsförsäljning som ska kunna komma konsumenterna till godo. Man pratar om grön skatteväxling och framtida inbesparingar.
Tyvärr finns den överhängande risken att prishöjningen år så hög att den slår ner ekonomin i stället för att bromsa energikonsumtionen.
En så kraftig prishöjning av elen slår hårt mot de fattigaste konsumenterna, mot elberoende (vem är inte det) företag och industri, och bromsar upp en nytändning av ekonomin där man med alla medel borde stimulera den.
Den enda positiva effekten av ett högre elpris vore det som Katrin Sjögren (Lib) målar upp, att högre priser leder till större sparsamhet med energin, vilket förstås i sig är en dygd.
Så, vad göra. Låna, tycker Socialdemokraterna. Spara och skär ner, tycker Moderaterna. Skär ner ännu mer, säger Ålands framtid. Vad de obundna riktigt tycker är lite svårt att utröna, utom att Danne Sundman även denna gång tycker att man borde ha gjort som han ville för tio år sedan.
Och Centern meddelar genom sin näringsminister att man alls inte är överens med sin regeringspartner om en ”elprischock”.
En rimlig prognos är således att Ålands lagting i september inte kommer att gå in för att lägga hela kostnaden för investeringen (utöver det som staten ger och som vi alla redan varit med och betalat) på konsumenterna.
Eftersom politik inte handlar att gå från A till B, utan om hur A påverkas av C-Ö på sin väg mot B kan det faktiskt vara bättre för samhället som helhet att pryda sig med lånta fjädrar så länge man klarar av amorteringarna, än att inte köpa det man absolut behöver för att man inte har råd med allt på en gång.
