DELA
Foto: Johan Backas
Att likställa dam- och herrmästerskap i bland annat fotboll i statsrådets förordning om idrottsevenemang av allmänintresse är viktigt. På bilden åländska Adelina Engman som brukar representera Finlands landslag, här i en match mot Montenegro i EM-kvalet 2015.

Finland har en föråldrad syn på idrottsevenemang

Enligt statsrådets gällande förordning är inga idrottsmästerskap för damer av ett sådant allmänintresse att de behöver skyddas från att hamna bakom tv-bolagens betalväggar.
Annat är det för herrarnas mästerskap, i både fotboll och ishockey.
Det är dags att uppdatera förordningen.

Hufvudstadsbladet skrev förra veckan om den finländska lagen om televisions- och radioverksamhet. Där finns statsrådets förordning som omfattar idrottsevenemang som bedöms vara av samhällelig betydelse och därför ska visas på fria kanaler.

I förordningen, som skrevs 2007, listas bland annat VM i ishockey samt herrarnas VM- och EM-matcher i fotboll. Med på listan fanns också vinter- och sommar-OS, världsmästerskap i nordiska skidgrenar och friidrottsmästerskap.

Det är lagstiftning som slår fast att dessa idrottsevenemang inte ska placeras bakom betalvägg. I en tid när allt fler betalkanaler köper rättigheterna till idrottsevenemang säkerställer förordningen att alla finländare ska kunna ta del av innehållet.

Idrottsevenemang som gäller specifikt damer (till exempel mästerskap i fotboll och ishockey) lyser däremot med sin frånvaro. Beslutet motiverades 2007 med att damidrott inte väcker lika stort intresse och att den inte har en lika bred tittarbas som de evenemang som listas.

I samband med Hufvudstadsbladets reportage fick jämställdhetsminister Thomas Blomqvist (SFP) och jämställdhetsombudsman Jukka Maarianvaara kommentera förordningen. Båda var överens om att den borde ändras. I fredags lämnade Ålands riksdagsledamot Mats Löfström ett spörsmål om regeringen tänker skriva om bestämmelserna.

Mycket har hänt sedan 2007.

1,12 miljarder människor såg damernas fotbolls-VM 2019 någon gång under mästerskapet. 260 miljoner såg finalen. Publikgenomsnittet mer än fördubblades från förra världsmästerskapet 2015, enligt Fifas uppgifter. Det går inte längre att hävda att damernas elitidrottsutövande inte har samma relevans som herrarnas.

Med det sagt finns det fortfarande skillnader i tittarsiffrorna. Herrarnas VM-final sågs av 1,12 miljarder och sammanlagt 3,5 miljarder människor tittade på turneringen någon gång. Men generellt krymper avståndet.

En av de främsta orsakerna är satsningar på damidrott. Det finns ett cykliskt mönster: ökad synlighet ger ökade intäkter som ger möjlighet att höja professionalismen vilket gör idrottsevenemangen mer attraktiva och så vidare.

Nästan samtidigt som diskussionen om en likvärdig värdering i tv-tablån lyftes i Finland tog Aftonbladet en skalp i Sverige. Tidningen har köpt rättigheterna till Allsvenskan för damer och kommer därmed att göra en storsatsning på bevakningen av seriespelet.

– Om det är något som släpat efter damernas högstaserie så är det mediebevakningen. Den har alltjämt varit för trubbig, för duktig. När läste du senast en braksågning av Linköpings backlinje eller Piteås hörnor? När hörde du senast en Rebecka Blomqvist-klack beskrivas som gudomlig? Det frågar sig Kristoffer Bergström i en krönika i Sportbladet när nyheten presenterades.

Det går inte att förneka att mer välbevakade idrottsevenemang också gör dem mer intressanta för allmänheten. Det kräver att någon sätter in händelser i ett sammanhang. Det är duellerna, favoriternas fall och den otippade skrällen som ger idrottsprestationer tyngd. Det är därifrån känslorna kommer. Och idrottens viktigaste valuta är just känslorna.

Det är därför viktigt att regeringen uppdaterar sina riktlinjer från 2007 och kommer i kapp sin samtid. För om damernas idrottsevenemang skulle hamna bakom betalväggen och således få en annan status än herrarnas idrottsevenemang så kommer avståndet mellan herr- och damidrott att krympa långsammare. Och det är verkligen inte en önskvärd utveckling.

Ungefär var sjunde människa i världen såg åtminstone någon gång på damernas senaste fotbolls-VM. Varför skulle finländarna vara mindre intresserade än genomsnittet?