SÖK
MENY
Vad händer när sanningsbegreppet devalverats och tappat i värde, när fakta och bildbevis helt förlorat betydelse och lögn tas för sanning? I vissa fall ter det sig nödvändigt att söka stöd i fiktionens värld för att bättre förstå en alltmer absurd verklighet.
Alex Garlands film Civil War (2024), med Kirsten Dunst som den luttrade krigsfotografen Lee, Cailee Spaeny som den unga och lovande fotografen Jessie och Wagner Moura som den nerviga krigskorren Joel i huvudrollerna, utspelar sig i en ”dystopisk framtid” där USA befinner sig mitt i ett väpnat inbördeskrig.
Tillsammans med en äldre kollega beger sig trion i väg på en lång roadtrip genom ett krigshärjat USA där ett antal delstater brutit sig loss och befinner sig i krig med de federala styrkorna. Resan går genom nedbrända byar, sönderbombade städer och utsatta flyktingläger, de hamnar i blodiga strider och våldsamma konfrontationer med mordiska fascistgrupperingar. Allt dokumenteras, och slutmålet är det belägrade Washington DC där de hoppas hinna intervjua och fotografera presidenten innan han störtas.
Som framstående krigsfotograf har Lee tidigare befunnit sig på plats på flera av de hårdast drabbade krigszonerna världen över. Att med livet som insats dokumentera de ohyggliga scenerna har varit ett kall mer än ett jobb; vi får inte blunda inför det ohyggliga, snart kan vi själva befinna oss där om vi inte ser upp.
Men när Lee till slut ändå tvingas dokumentera ett inbördeskrig på sin egen hemmaplan, förlorar hon tillfälligt tron på bildernas betydelse och journalistikens kraft. Mellan raderna kan man utläsa att tvivlet beror på den djupa polariseringen och misstron i det amerikanska samhället. Sanningsbegreppet har devalverats och förlorat sitt värde; fakta har ersatts av fake news. Vad finns det för mening med att riskera sitt liv för bilder som mist sin betydelse? Varför försöka dokumentera en sanning som inte längre existerar och som ersatts av systematiska lögner?
Det är slående att det är just detta som tycks ske i efterdyningarna av det fruktansvärda dådet i Minneapolis förra veckan, där den 37-åriga trebarnsmamman Renee Nicole Good sköts ihjäl av en maskerad agent från den federala myndigheten ICE Immigration and Customs Enforcement), vars väpnade styrkor president Trump under senare tid skickat till olika demokratiskt ledda delstater under föregivning att ”rensa upp”. Videor som ur olika vinklar visar vad som skedde blev snabbt virala och publicerades av flertalet mediebolag, lätt åtkomliga för alla som vill se.
Snart sagt samtliga experter och analytiker är eniga om att videomaterialet visar en synnerligen brutal avrättning av en obeväpnad kvinna som tycks försöka fly platsen men som då blir skjuten i huvudet med tre eller fyra skott. Samtliga bedömare som inte svär sig till Maga-rörelsen, vill säga. Trump-supportrarna säger sig nämligen se något helt annat i samma videomaterial: en ICE-agent som agerar i självförsvar då han riskerar att bli påkörd.
Varför? Hur är det möjligt att tolka samma videomaterial på så konträrt olika sätt? Svaret är att vad som verkligen sker inte längre tycks spela någon roll för Maga-anhängarna. I samma ögonblick som Trump och hans administration direkt efter dådet gick ut och kallade offret för ”inhemsk terrorist” och ”rubbad vänsterradikal”, och samtidigt slog fast att ICE-agenten hade agerat helt korrekt och i självförsvar, förvandlades den uppenbara lögnen till sanning och det falska narrativet köptes med hull och hår av anhängarna. Det är naturligtvis fullständigt vansinne, men samtidigt bara ytterligare ett av otaliga exempel på hur denna administrations lögnaktiga narrativ misstas för sanning av supportrarna.
På motsatt sida kräver nu många en oberoende utredning av det skedda och att ICE-agenten ställs till svars för sin gärning, vilket såklart vore det enda rimliga. Väldigt lite tyder dock på att så kommer att ske. Vicepresident J.D. Vance deklarerade exempelvis snabbt att ICE-agenten är ”skyddad av absolut immunitet” (något som experter i konstitutionell rätt avfärdat som ”fullständigt befängt”), och Trump-administrationen har gång på gång visat sitt orubbliga stöd för ICE fortsatta aktioner. Delstaten Minnesota har förhindrats delta i en möjlig utredning, och ansvaret för en eventuell sådan har lagts på FBI – vars svansviftande chef Kash Patel bland annat sagt att Trump är ”ofelbar” och kallat honom ”kung” (The New York Times, 10.1.2026).
Samtidigt fortsätter de folkliga protesterna mot ICE i att öka i flera delstater. Fler och fler vittnesmål och videor offentliggörs som skildrar brutala och inhumana aktioner från ICE, och redan dagen efter dådet i Minneapolis sköt en ICE-agent två personer vid en trafikkontroll i Portland. Olika analytiker betecknar ICE snarare som en paramilitär organisation, hemlig polis och Trumps privata armé. Flera guvernörer anser att deras delstater befinner sig under belägring, och har gått ut och krävt att Trump drar tillbaka ICE-styrkorna med omedelbar verkan. Minnesotas guvernör Tim Walz har aktiverat delstatens nationalgarde och satt det i beredskap. Trump-administrationen har svarat med att skicka ytterligare hundratals ICE-agenter till Minnesota.
Spänningarna i USA tycks nu vara större än på mycket länge, och verkar hela tiden öka. Betraktat mot en fond av vad som sker just nu, i vår omedelbara samtid, ter sig det mardrömslika framtidsscenariot i filmen Civil War alltmer som realistiskt möjligt. Man ska naturligtvis akta sig för att huvudlöst blanda ihop fiktion och verklighet (se ovan). Men som Aristoteles förkunnade är diktarens uppgift inte att ”skildra det som har hänt, utan sådant som skulle kunna hända, det vill säga det som är möjligt efter sannolikhet eller nödvändighet”.
Vi kan bara hoppas att Maga-rörelsens vansinne stoppas i tid.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
