Feminismen har problem – också
Det här är inte ett erkännande över att feminismen har fel.
Det är ett påpekande: feminismen bör utvecklas.
Tänk er en familj som skall få barn. Kvinnan jobbar i skolkök och hennes man är båtbyggare. Maken har något högre lön än hon. De har huslån och lever tryggt, men inte särskilt extravagant. Att leva enbart på hennes lön är inte möjligt, därför är hon hemma i tre år med första barnet. Sen kommer andra barnet och vid det laget har maken avancerat, medan kvinnan varit hemma i sex år.
Man behöver inte vara feminist för att tycka att situationen inte är idealisk. För det första borde hennes och makens lön vara mer lika från början, för det andra borde maken vara hemma med sina barn och för det tredje borde kvinnan ha rätt till pension för sina år hemma. Allt det där jobbar feminismen för, men vad spelar det för roll för kvinnan som står där med valet att sätta sitt barn i dagis då barnet är nio månader eller inte?
För henne handlar inte valet om feminism, utan om vad hon tror är bäst för barnet.
De kvinnor som delar på föräldraledigheten eller återvänder till jobbet relativt snabbt har ofta studerat genus- och jämställdhetsfrågor, de har tillräckligt hög lön för att kunna försörja hela familjen och en partner som är inne på samma linje.
Feminismen har blivit en fråga om utbildning och pengar. Det var aldrig meningen. Eftersom feminismen är en underavdelning till demokratin borde feminismen vara tillgänglig att utöva för alla.
Feminismen är i dag en teori som diskuteras och debatteras som mest intensivt på universitetsnivå och på kurser i kvinnovetenskap. Unga kvinnor utan familj och utan fast arbete har blivit de som starkast för fram feminismen.
Det behövs alldeles för mycket tid och eftertanke för att genomföra den sortens feminism med småbarn och heltidsjobb. Glappet mellan teori och praktik är enormt, det är åtminstone nio månader.
Varje ideologi bör utvecklas. Fram för allt borde varje ideologi ägna tid åt intern utvärdering. Feminismen har ända från början utsatts för så stark extern kritik att den interna kritiken aldrig fått tillräckligt utrymme.
Problemen med feminismen är många, och så skall det vara också. Ideologier är mycket vilja och engagemang, medan praktiken och samstämmigheten ibland kan halta. Det är okej.
Men feminismen uppstod för trehundra år sedan, och det är bara nyanserna som har förändrats. På 1700-talet ville kvinnorna ha rösträtt och rätt att studera, i dag vill kvinnorna ha lika lön för lika arbete. Grunden är densamma. Kvinnor skall ha samma möjlighet som männen.
Allmän och lika rösträtt har genomförts. Alla yrken är öppna för kvinnor och en kvinna blir myndig vid samma ålder som en man blir myndig. De första målen har för länge sedan uppnåtts.
Frågan är vad man skall göra med målen. Hur ser verkligheten ut efter att teorin uppnåtts?
Det är här den interna kritiken borde ha fått utrymme. Feminismen har fortfarande och självklart ett i högsta grad nödvändigt mål, men om inte feminismen har möjlighet att praktiseras fortlever den inte.
Feminism är tro om att män och kvinnor skall ha lika rätt till lika möjlighet, en övertygelse om att så är inte fallet nu och en vilja att förändra situationen. För de flesta kvinnor, det vill säga de som inte har examen i kvinnovetenskap och klär ut sig till män på lördagar för att rubba könsmaktsordningen stannar feminismen vid steg ett: tron att kvinnor och män skall ha lika rätt till lika möjligheter.
Det räcker ganska långt.
Men det borde räcka längre.
Vad gick snett?
