DELA
Foto: Jonas EdsvikSTICKER UT Fredrik Karlström är den av de moderata ministrarna som stuckit ut mest under mandatperioden.

Fem månader kvar: hur mår partierna inför valet?

I dagarna tre tittar ledarsidan på hur de åländska lagtingspartierna mår, så här fem skälvande månader före valet. I dag har turen kommit till Moderat Samling och Socialdemokraterna. I går avhandlades Centern och Liberalerna.

Moderat Samling

Det nya ”superpartiet” som uppstod när de obundna lagtingsledamöterna tog klivet över till moderaterna och bildade lagtingets största grupp har fått en trevande start. Tre ministerposter innehar man, men två av dem (Johan Ehn och Wille Valve) har levt en ganska tillbakadragen tillvaro. Den tredje, däremot, har varit rejält i hetluften. Och det behöver inte vara en nackdel.

Fredrik Karlström har som näringsminister förargat lantbrukarna, men de är inte MSÅ:s väljare, utan Centerns. Tvärt om tycker förmodligen en hel del av de moderata väljarna att det är bra att bidragen till bönderna ifrågasätts, och därmed kan också både Karlströms och MSÅ:s aktier stärkas. Om däremot Karlström skulle önska återgå till näringslivet skulle partiet riskera tappa en hel del röster.

Moderaternas problem hittas i stället i två andra frågor, en intern och en politisk. Om vi tar den senare först är det oklart hur sammanslagningen mellan det mer landsbyggdsstarka Obunden samling och stadspartiet Moderaterna påverkar partiets hållning i kommunfrågan. Petri Carlssons förslag om att folkomrösta om kommunsammanslagningar föll platt på vårmötet, men partiet har ändå visat att man tillsammans med (S) är det mest sammanslagningsinriktade partiet. Håller det också i en hård valrörelse?

Det förra problemet är ett mer angenämt sådant för partiet. Man har många starka kandidater. Det borde betyda mycket röster, men samtidigt en hård intern konkurrens om de platser man kan vinna i lagtinget i oktober.I dag hr partiet åtta platser, rimligt är att anta att det kommer att minska med en eller två. Om dessa slåss tre ministrar och de åtta ledamöterna. I kulisserna finns också nya intressanta kandidater, som exempelvis Tage Silander som antytt att han kommer finnas med på listan. Om inte MSÅ sitter i nästa regering blir det trångt om platserna i lagtinget.

Över Moderat Samling hänger också ett litet mörkt moln, och det är efterspelet till splittringen i de Obundna. ”Överhopparna” har haft påtagligt svårt att släppa att inte alla obundna medlemmar gjorde som dem, och det har inte alltid varit snygga skrivelser i tidningarna från de som nu har en moderat hemvist. Att så snart som möjligt lägga den tvisten till historien och inte nämna den igen skulle bättra på profilen för MSÅ.

Socialdemokraterna

Det socialdemokratiska partiet mår uppenbart gott. Men innebär det en garanterad framgång i valet? Nej, självfallet inte. Förra valets vinnare var inte Socialdemokratin, utan Camilla Gunell. Inte bara för att hon drog röster som ingen annan, utan också för att resultatet inom Centern gav henne lantrådsposten. Gunell har skött uppdraget väl, har byggt ett lag av de tre (fyra) partier som ingått i regeringen och själv jobbat fram en statsmannamässig image.

Men att tro att lantrådet kommer dra lika många röster den här gången är nog att hoppas på mycket. Här ligger också en fara för partiet. Gunell har en enormt stark ställning i partiet, och medlemmarnas tilltro till henne som lokomotiv är bergfast. Risken är att för mycket hopp ställs till att röstetalen blir detsamma som förra valet.

Då kommer frågan om de andra kandidaterna. Här har Socialdemokraterna det gott förspänt. Bland kvinnorna. Bland männen är det dock tunnare med toppkandidater. Igge Holmberg, med sin ständiga förmåga att reta upp folk, drar säkert in röster på vänsterflygeln, men stöter också bort väljare från partiet. Hur Tony Wikström fungerar som röstmagnet återstår att se.

Politiskt har sossarna en blandad mandatperiod bakom sig. Gunell har lett en regering som lotsat Åland genom en tuff ekonomisk tid, men regeringen har också tagit tid på sig. Flera frågor återstår att ta beslut om, och det är frågor som kommer avgöra historieskrivningen över regeringen Gunell. Misslyckas man med främst KST-reformen blir betyget betydligt lägre.

Vårdstrejken borde ha varit en fråga som skapat problem för (S). Att lantrådet och socialministern gick ut så hårt mot kärnväljargruppen offentliganställda, borde ha försatt dem i en besvärlig sits gentemot just dessa väljare. Men ännu finns litet som tyder på att så skulle skett, trots Liberalernas flirtande med just den gruppen.

Socialdemokraterna är också partiet som tydligast tagit ställning för färre kommuner på Åland. Det kan bli en vinnande hållning, men det försätter också partiet i första positionen för påhopp från de partier som tagit motsatt ställning. Är sossarna redo för den fajten?

Den största utmaningen för Socialdemokraterna blir ändå att få borgerliga väljare som inte kan tänka sig att rösta rött att faktiskt göra det. Som enda vänsterparti på Åland är det ett hinder som är nog så stort i ett samhälle där företagandet är utbrett och misstron mot vänstern inte ska underskattas.