Faran i att göra systemfråga till personsak
Att välja att inte se skillnad på individ- och systemnivå är ett återkommande problem i jämlikhets- och jämställdhetsdebatten.
Politisk argumentation i stil med ”själv umgås jag faktiskt väldigt mycket med kvinnor” är i sammanhanget irrelevant.
Det tåls att påminnas, som lyfts tidigare på ledarplats, att varken lagting eller regering är en spegel av den åländska mångfalden. Utlandsfödda, landsbygdsbor och funktionshindrade är underrepresenterade och det råder definitivt inte balans mellan män och kvinnor. Av 30 lagtingsledamöter är endast nio kvinnor och trots att regeringen hade möjlighet till 50/50 landade regeringen på 5 – 3 till männens fördel. Detta bör kunna diskuteras utan att hänfalla åt så kallad anekdotisk bevisföring som förringar ett systemproblem till en individsak. Det såg vi prov på under måndagens lagtingsdebatt.
Debatten, som handlade om regeringsprogrammet, bjöd bland annat på jämställdhetskritik från Liberalerna riktat mot Obundna.
”När det gäller jämställdheten är det bara att gratulera Obunden samling som har fått igenom sin politik för där nämns faktiskt ingenting alls nästan”, sade Ingrid Zetterman.
Hon replikerades av Obunden samlings Stellan Egeland och debatten kom sedan att handla om jämställdhetsarbetet i lagtinget.
”Det är ändå en demokrati vi talar om och de ledamöter som sitter här sitter väl här för att folket har valt in dem. Själv umgås jag faktiskt väldigt mycket med kvinnor, och har väldigt mycket kvinnor runt omkring mig och det jag vet om kvinnor är att de är väldigt starka, väldigt smarta, de skiljer ingenting i de frågorna från oss män. De kan nog ta för sig”, konstaterar Egeland i sin kommentar.
Konstigt då att endast 35 kvinnor ställde upp i höstens lagtingsval och att endast tre av åtta partier lyckades få ihop en jämställd lista. Det är allt för naivt att tro att det skulle handla om att de åländska kvinnorna bara inte vill ”ta för sig” inom politiken.
Egelands argumentation exemplifierar ett återkommande problem när det kommer till diskussioner om jämställdhet och jämlikhet. Att man reducerar ett stort samhällsproblem till att handla om individansvar. När vi gör den personliga reflektionen generell på det här sättet, som i att hävda att kvinnor man känner ”nog kan ta för sig”, så allierar man sig ofta med värdetypiskt konservativa krafter som vill undvika större sociala omställningar. Det finns absolut många smarta, starka kvinnor på Åland, i Norden, i världen som tar för sig. Men det betyder inte att vi på en strukturell och samhällelig nivå har nått en jämställdhetsbalans. För det har vi helt tydligt inte. Det är en viktig distinktion.
Här bör påpekas att en obunden kvinna som försökte ta för sig, Runa Lisa Jansson – och som dessutom fick 90 röster i lagtingsvalet – petades för att ge rum åt en obeprövad man utan något nämnvärt politiskt stöd (Christian Wikström fick 17 röster).
Det är lika problematiskt när man låter enstaka människor i negativ bemärkelse symbolisera en större, generaliserad grupp, såsom ofta sker i debatter om invandring och tiggeri till exempel. Det är inte bara utpekande och missvisande, utan kan även orsaka individuell skam.
Att hävda sig själv, vare sig som kvinna eller som representant för annan valfri diskriminerad grupp, är ofta mycket svårare än det låter.
För oavsett hur modig och stark man är, så finns det fortsättningsvis hinder, strukturella labyrinter och rätt och slätt motstånd. Som till exempel när ett parti med bara manliga lagtingsledamöter uttalar sig om att jämställdhet inte behövs.
