Hur rimligt är i verkligheten kravet på att Sjökvarteret ska vara ”självbärande”? Och hur står det egentligen till med den svenska borgerliga självbilden? Dagens dubbla ledarspaningar fördjupar sig i bägge frågeställningarna.
Befria Sjökvarteret
Det är lätt att förstå hur politikerna i Mariehamns stadshus tänker beträffande den taggiga idyllen Sjökvarteret nere vid Slemmerns strand: ”Kan de inte bara hållas där med sina båtar och sitt hantverk och inte kosta oss pängar varje år?! Eländet skulle ju vara själv-bä-ran-de!” Ingen administration vill väl ha ett ekonomiskt släpankare efter sig till döddagar.
Så ja, lätt att förstå – men ändå svårt. I Nyans pågående granskning hävdar den förste verksamhetsledaren Bertil Karlsson att modellen för Sjökvarteret från början inte alls förutsattes vara självfinansierande, vilket egentligen ter sig mera logiskt. Om den lilla enklaven en gång tillskapades för att upprätthålla de åländska båtbyggartraditionerna och arrendena därför hölls artificiellt låga, hur kunde dess skapare då förvänta sig att det magiskt skulle generera tillräckligt med pengar för att täcka kostnaderna? Det är uppenbart att stadshuspolitikerna framgångsrikt, under lång tid, sålt på oss ett falskt narrativ om Sjökvarteret som en glupsk gökunge.
Man kunde hur som helst tycka att stadsplanerarna kunde vara moderna nog att låta den avsevärda goodwill och turistiska attraktionskraft som Sjökvarteret utgör ingå i balansräkningen innan de klagar. Samt att försöka tänka något längre än näsan räcker: att döma av intervjun i torsdagens tidning med dåvarande stadsdirektören Arne Selander går stadens planer i nuläget ut på att: 1. Ombilda stiftelsen till en förening samt 2. Försöka omförhandla arrendeavtalen. Problemet med dessa åtgärder är dock att Plan 1 är menings- och verkningslös samt att Plan 2 är juridiskt omöjlig. Tusan också.
Smartare vore förstås att satsa framåt: utöka byggrätten, titta närmare på möjligheterna att flytta Jehuset och bygga en restaurang i dess ställe samt att ytterligare utvidga verksamheten söderut. Men då krävs ett mer dynamiskt och expansivt synsätt än vad man kan kräva av politiskt tillsatta.
Kanske har Bertil Karlsson rätt? Kanske borde Sjökvarterets styrelse tillsättas på mindre politiska grunder och i vart fall kompletteras med entreprenörer och turismsakkunniga?
Ge Sjökvarteret en ärlig chans att bli vad det kunde vara!
När minoriteten styr
Valår i Sverige och positionerandet begynner. Den märkliga ordning som rått under den nuvarande mandatperioden, då Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson styrt som en grå eminens utanför regeringen utan att behöva ta reellt politisk ansvar ifrågasätts fortfarande inte, men i nästa högerministär ska detta arrangemang ändå upphöra. Det framgår av statsminister Ulf Kristersson (M) senaste utspel: han har ju nyligen lovat både att Åkesson ska få bli minister och få styra över migrationspolitiken.
Den inställningen är i linje med Liberalernas nya strategi att samarbeta närmare med Sverigedemokraterna: det är som att alla de övriga svenska högerpartierna ser Åkesson som den sannaste företrädaren för Sveriges borgerlighet. Det innebär, enligt de senaste opinionsundersökningarna, att en majoritet inom högerblocket, 55 procent, av någon anledning ser det som naturligt att böja sig för minoritetens 45 procent.
Förklaringen till detta är naturligtvis migrationsfrågan. Uppenbarligen gör Kristersson och hans regeringspartners bedömningen att det är Sverigedemokraterna som liksom bäst och sannast representerar högerväljarens inställning till invandring. En smått genial grafisk representation av SVT (https://www.svt.se/special/valjarbarometern/) visualiserar hur väljarströmmarna gått sedan förra valet och visar att Sverigedemokraterna dammsugit borgarröster från Moderaterna och Kristdemokraterna, vilket kunde tänkas bekräfta denna tes.
Men håll an! Samma grafik visar ju också att Sverigedemokraterna i sin tur har ett rejält rösttapp till både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, och att det senare partiet suger i sig nästan lika många röster från Moderaterna som Åkessons parti gör? Kunde inte detta betyda att en alltför hård inställning till invandring – och invandrare – stöter bort minst lika många väljare som den drar till sig?
Vad än anledningen är till att Kristersson, Busch och Mohamsson inte begriper detta borde den svenska borgerligheten – och kanske i förlängningen hela Sverige – ta till sig något väldigt enkelt: när 20 procent är för de ”hårdare tagen”, betyder det också att 80 procent är emot dem.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
