Få ordning på reglerna för markköp på Åland
Markägande på Åland är en evighetsfråga. Under denna mandatperiod har vi inte kommit ett enda steg närmare en hållbar lösning.
I fallet med makarna Weiss och deras boende på Järsö har landskapsregeringen varit oerhört strikt. Hur man än vridit sig har man inte hittat en möjlighet att låta en familj som uppenbart vill bo på Åland och deklarerat sin avsikt att göra så bo i det hus man (visserligen något förhastat) byggt på en strandtomt.
Ok, tänker man. Landskapsregeringen är åtminstone konskevent. Man säger nej till dem som inte exakt följer reglerna. Inget kryphålande här inte.
Sen läser man om landskapsregeringens beslut av sälja ut Grelsby sjukhus. Det är i sig inget märkligt, det har ju ingått i planerna sedan beslut fattades att flytta den psykiatriska vården till Mariehamn.
Det man också bestämt är att fastigheten aktivt ska marknadsföras i Finland och Sverige. Det finns till och med prospekt på finska för denna del av det åländska kulturarvet och den åländska jorden.
Inget ont i det heller, om man vill hitta någon med tillräckligt stora ekonomiska muskler och en bärande vision för platsen. Potentiella köpare på Åland kanske det är tunt med.
Men, i konsekvensens namn, vad är skillnaden mot makarna Weiss?
Grelsby sjukhus marker och en del av byggnaderna är väldigt vackra, historiskt laddade platser. Strand finnes, exploateringsmöjligheter finnes, brist på förslag är det icke. Men nu går det plötsligt bra att både äga, besitta och driva näring även för en icke-ålänning. Hjälp med aktiebolagsbildandet kan till och med mäklaren stå för.
Detta är inte fel, det kan rentav vara det enda vettiga att göra med denna plats, som kräver en storsatsning för att bli något.
Men hur i hela friden kan man motivera att det i det ena fallet absolut inte går att kringgå problematiken med att bilda ett aktiebolag, och i ett annat fall uppmana och stödja till att göra detsamma?
Jordförvärvs- och jordägandefrågorna har visat sig vara en av denna landskapsregerings hårdaste nötter. Frågorna är svåra, javisst, men dessutom är man ju inte överens inom landskapsregeringen, och vacklar därför i sitt beslutsfattande mellan Centerns hårda linje och Liberalernas något liberalare syn.
Så här kan vi inte ha det.
Den parlamentariska kommittén som funderade på jordförvärvsfrågorna lämnade ifrån sig ett dokument med flera konkreta punkter och en tydlig politisk fingervisare om vad som bör göras.
Sedan dess har inte mycket hänt, utom att det i beslut efter beslut som rör markfrågor och icke-åländskt ägande är segt, svårt och oförutsägbart att veta vad som får och inte får göras.
Så ska inte lagstiftning fungera, och inte heller tillämpningen av den.
I några korta meningar:
Se till att få ordning på reglerna, så att det faktiskt är lika för alla.
Se till att få igång en helhetsplanering för markanvändningen på Åland. Det är en grundförutsättning för att Åland ska kunna utvecklas och för att vi ska slippa bråka om varje gång något ska köpas eller säljas.
Och se till att möjligheten att köpa strandtomter inom planerat område blir verklighet, nu. Annars får vi verkligen skämmas.
