Evig skuld och skam i hemliga kammare
Ytterligare en rättegång om sexuella övergrepp mot barn har hemligstämplats. Man säger att det är för att skydda offret, men signalerar samtidigt att skammen för offret är så stor att man inte kan prata om saken.
Hemligt, hemligt, hemligt.
Allt, alla, i 30 år.
Detta handlar om en rättegång i Ålands tingsrätt i onsdags, om misstänkt sexuellt utnyttjande av barn. Hemligstämplingen kommer på initiativ av målsägande, det vill säga det utsatta barnets juridiska ombud, och motiveringen är att Åland är så litet och att det kan komma fram förödmjukande saker om målsägande.
Det hade varit möjligt att hemligstämpla utvalda delar av rättegången, förundersökningsmaterialet, namn och personuppgifter. Åklagaren motsatte sig hemligstämplingen, men fick inget gehör.
Detta är fel.
Det finns inget effektivare sätt att skuldbelägga offret än att göra en sexualbrottsrättegång fullkomligt sluten. Då berättar man med all önskvärd tydlighet att bara det att man blivit utsatt för ett övergrepp är så skamfyllt att man inte kan prata om det.
Man utgår ifrån att öppenhet och diskussion är sämre än slutna rum och skamfyllda hemligheter. Man lämnar offret utan möjlighet att ge sin version av det inträffade i offentligheten, och binder honom eller henne att för eviga tider vara ett tyst, förödmjukat, skamfyllt offer, inte en överlevare som mött sin förövare i en rättssal.
Man kan dra en parallell till händelserna i svenska Bjästa, där en våldtagen flicka utsattes för en veritabel hatkampanj, och förövaren fick alla sympatier, tills öppenhet i rättegång och i media satt fokus på vad det verkligen handlade om.
Sexuella övergrepp är svåra att hantera, särskilt när barn är inblandade. Det är självklart viktigt att skydda barnet så långt det är möjligt.
Det betyder inte att rättssystemet, som ingalunda är ofelbart, konsekvent eller opåverkat av samhället i stort, i hemlighet, utan insyn och granskning, ska vara de enda som är betrodda att diskutera saken.
Skydda offren, javisst, men döm dem inte till evig offerstatus och skam, och låt inte domstolarna hantera denna viktiga fråga utan insyn vare sig från lagstiftare eller allmänhet.
