Evenemang i tider av ofrivillighet
Räcker frivilligheten till för kulturella evenemang i framtiden?
Mars är en kulturspäckad månad. Premiärerna, evenemangen och festivalerna avlöser varandra. Mars är vårens motsvarighet till julkonserternas december och sommarens kulturtunga juli.
I år firas två jubileum i mars: Mariehamns litteraturdagar arrangeras i år för tjugofemte gången, och dokumentärfilmfestivalen Vera firar tjugo år. Varken litteraturdagarna eller Vera satsar nämnvärt på jubileet, det är mer ett konstaterande än ett högtidlighållande.
Skulle litteraturdagarna se dagens ljus i dag? Skulle någon komma på att arrangera en fem dagar lång dokumentärfilmfestival 2017?
Skulle någon i dag starta det som för tjugofem respektive tjugo år sedan kom att bli flaggskepp för Åland som kulturort?
Eller för att säga det rakt ut: finns samma entusiasm i dag? Samma villighet till frivillighet?
Litteraturdagarna arrangeras de senaste åren av en fristående förening istället för av stadsbiblioteket/staden. Orsaken var bland annat ekonomiskt praktiska, det är enklare att söka bidrag med en förening som arrangör.
Litteraturdagarna har de senaste åren också fått något av en nystart, det var rent energimässigt ett gott beslut att låta fler entusiaster än anställda bli styrelsemedlemmar. Å andra sidan är ett evenemang som enbart bygger på entusiaster och ideellt arbete ett sårbart evenemang.
Filmfestivalen Vera, där Filmklubben Chaplin står som arrangörer, flaggar för ett liknande problem. Under den senaste presskonferensen uttryckte festivalpersonalen en, än så länge, skämtsam oro över att det är de ”grå pantrarna” som håller igång arrangemangen.
Om medelåldern i en ideell styrelse är sextio år är framtiden inte särskilt hoppfull. Om litteraturdagarna uteslutande verkställs tack vare entusiasterna, finns det inga garantier för framtiden.
Firar Vera och litteraturdagarna femtioårsjubileum?
Kulturfabriken är ett gott exempel på där man försökte och föll, och ja, här var det än en gång kravet på frivillighet och entusiasm som inte korrelerade med den faktiska nivån av entusiasm och frivillighet.
Kulturfabrikens fyra föreningar skulle enas om en verksamhetsledare, men till en sådan räckte aldrig pengarna. Istället fick föreningarnas ordföranden slita för det gemensamma, varpå den ideella tiden inte räckte till respektive förening.
För att Kulturfabriken skulle ha lyckats, hade det krävts en gemensam verksamhetsledare, någon med helikopterperspektiv som band samman alla i huset.
Kulturfabriken är ett skräckexempel för hur det går när det verksamheten hänger på ideellt arbete. Det läggs ner, det går inte alls.
I dag ser vi inte ivriga försök som litteraturdagarna eller Vera dokumentärfilmfestival. Nya traditioner börjar inte, och de gamla kämpar.
Å ena sidan har vi alltså två ideellt krävande evenemang i mars, å andra sidan börjar de ideella krafterna ta slut. Kanske dags att göra något radikalt?
Ska man slå ihop de två, arrangera Vera vartannat år och litteraturdagarna vartannat, med samma förening som tak? Låta litteraturentusisterna vila ett år, filmdito ett annat?
Eller borde man arrangera Vera och litteraturdagarna samma helg, men dra ner förväntningarna på båda evenemangen?
Det går inte att köra på som förut, då bränner alla frivilliga ut sig och evenemangen dör. Kulturfabriken är exemplet att lära av, en utmärkt idé som dog på grund av resursbrist.
För att evenemang som en gång startades med frivillighet ska överleva i tider av ofrivillighet, krävs eftertanke. Till och med om eftertanken, också den, är ideell.
