Europa drar efter andan
En ny europeisk nagelbitare väntar när Frankrike går till val.
På söndag avgörs den första valomgången i den franska presidentvalskampen. Får ingen av kandidaterna över 50 procent av rösterna blir det en andra omgång 7 maj.
Kampen om platsen Élyséepalatset har alltid varit smutsig. Men årets skandalfyllda, polariserade och populistiska valrörelse är ovanligt kaotisk också i franska mått mätt.
Den stora frågan är vilka kandidater som tar sig till den andra omgången. Opinionsmätningarna förutspår att det blir en hårfin kamp mellan extremhögerns Nationella frontens Marine Le Pen och den liberala mittenkandidaten Emmanuel Marcron. Men bakom dem flåsar högerns François Fillon och och vänsterns Jean-Luc Mélenchon.
Men osäkerheten är stor. Och med brexit och Donald Trumps seger färskt minne är osvuret bäst.
Frankrike gillar starka och karismatiska ledare. Det är en sådan ledare landet nu är på jakt efter.
38-åriga Macon lockar unga, välutbildade som traditionellt röstat på vänstern. Han är exceptionellt ung för att vara en av toppkandidaterna i valet, han rör sig ledigt mellan det privata näringslivet och det offentliga sektorn, kritiserar facken och den övervuxna statsapparaten.
Han talar engelska och älskar Europa, men säger att det behövs en förändring. Han vill sänka skatter men förbättra skolorna.
Den totala motsatsen till Marine Le Pen som är emot euron, EU, Nato, Europa, världen. Kort sagt; allt som inte ryms in i hennes snäva beskrivning av det franska. Hon lockar rasister och anti-globalister.
Under många år försökte hon övertyga kritiker om att hon inte tillhör extremhögern som hennes far som en gång grundade partiet Front National hon nu leder. Men de senaste veckorna visar att hon gärna flörtar med just den falangen.
Enligt henne var Frankrike till exempel inte ansvarigt för att den franska polisen samlade ihop 13 000 judar som sedan deporterades till Nazitysklands koncentrationsläger.
Det vore självklart fullkomligt förödande för både Frankrike och Europa om Marine Le Pen vann. Det vore förmodligen den sista spiken i kistan för EU-samarbetet som vi känner i dag.
Många ställer sig frågan om vilken kandidat de ska rösta på för att fascismen inte ska vinna. Det är en högst berättigad fråga. Men i stället för att ge Le Pen all uppmärksamhet borde liberala politiker från både höger-och vänsterblocken i hela Europa fundera över vad det är som ligger bakom Macrons succé.
Krafterna som tror på att alla människor är lika värda och att Europa behöver mera samarbete, inte mindre, måste förena sig över de klassiska höger-vänstergränserna. För den tydliga signal som väljarna skickar från den moderna demokratins vagga är att de vill ha förändring med både Macron och Le Pen.
<”Byline tfn”>
