EU i populismens tid
I 25 år har Finland varit medlem i EU.
För den som mest kopplar ihop EU med besvär och byråkrati kan det vara på sin plats med några historiska perspektiv – och en varning inför framtiden.
Regler om gurkors krökning, snusförbud och krångel i ladugården. Så kanske många vill sammanfatta Finlands och Ålands medlemskap i den Europeiska unionen. Det finns ett slentrianartat folkligt förakt hos många inför ”Bryssel”, som om det handlade om en federal centralmakt à la Washington.
Den politiska verkligheten är förstås en annan: det finns inget ”Europas Förenta Stater” och kommer nog heller aldrig finnas. Låt oss dock erinra om hur det var innan det europeiska samarbetet blivit en union.
Det fanns en tid i Europa då varje land hade sin egen valuta. Kommer någon ihåg de ständiga problemen med växelkurserna, växelkontoren, valuthajarna? För att inte tala om hur man aldrig visste hur mycket man skulle få för sin nyväxlade pesetas …
Det fanns en tid då varje land i Europa hade sina egna gränser. Minns ni hur de tyska passkontrollanterna stövlade in i ens tågkupé klockan fyra på morgonen? Bilköerna till gränsstationerna? De 115 olika tullreglerna och den beslagtagna franska osten på flygplatsen?
Försökte någon studera i ett annat europeiskt land före 1995? Innan de så kallade fyra friheterna blev en verklighet – fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital mellan EU-länderna? Byråkratin kunde vara mardrömslik. Åtskilliga generationer av oss minns fortfarande rädslan så fort man såg en polis, när man råkat ge sig ut på vift i sitt nya studieland utan uppehållstillståndet på sig.
För att inte tala om ifall man fick ett arbete utomlands, Pappersexercisen kunde ta månader, vilket av förståeliga skäl gjorde de flesta arbetsgivare ointresserade av arbetskraft utanför det egna närområdet. Det enda som återstod var sedan osäkra, svarta låglönejobb.
Att öppna ett bankkonto kunde kräva juristhjälp.
Utförsel av pengar över ett visst värde krävde tillstånd från riksbanken.
Köpa hus vid Medelhavet? Räkna med minst ett års trassel.
Europa är för närvarande en region, mer än ett sammelsurium av vresiga småstater. Vi åker vart vi vill inom dess generösa yta och pluggar och jobbar som vi har lust i Berlin, Paris och Rom.
Men London kan vi inte längre vara säkra på. Och även om brexits villkor förhandlas fram med förnuft kan Storbritanniens utträde bli starten på en process som innebär slutet för hela EU. Det notoriskt instabila Italien flörtar då och då med ett ”Italexit”, det kokar i det nynationalistiska östeuropa – och hur ska det egentligen gå med Tyskland efter Merkel och med Frankrike efter Macron?
Om det är något vi lärt oss av de senaste åren politiska utveckling så är det hur snabbt och överrumplande opinioner kan svänga. Vi lever som bekant i populismens tidsålder.
Och i den vassen lurar också den största, värsta gäddan och den viktigaste anledningen till att EU-projektet är fundamentalt nödvändigt – livsviktigt – för europeerna. För utan handelsintegrationen – det paneuropeiska ekonomiska famntag som gör medlemsländerna beroende av varandras fortlöpande välstånd – kan vi snabbt hamna i ett nytt 1914.
Vår kontinent slet sig själv i bitar två gånger under det förra århundradet. Utan EU kan det ske igen.
