DELA
Foto: Wikimedia Commons

Ett sorgligt antiklimax att ta lärdom av

Olof Palme mördades av Stig ”Skandiamannen” Engström. Men det finns inget mordvapen och inget egentligt motiv, mer än att Engström hörde till den – mycket stora – krets som intensivt hatade Palme.

Det hatet personifierat mot enskilda, men med rötterna i konflikten mellan vänster och höge, liberalt och konservativt finns även i dag. Det frodas i dag, precis som under kalla krigets dagar. Den hätskheten finns även i det öppna och oskyddade åländska samhället.
Åklagaren Krister Peterson redogjorde sakligt och torrt om vem han menar mördade Olof Palme. För en mordutredning som pågått i 34 år och är den i särklass största, mest omfattande, dyraste och mest omstridda i svensk och nordisk historia är slutsatsen ett sorgligt antiklimax. Mördaren fanns där från början. Han till och med påkallade uppmärksamheten kring sin egen person.

Motstridiga uppgifter, slarv, nonchalans av vittnen och kanske en förhoppning om en mer ”häftig” lösning kan vara orsaken till att Stig Engström i februari 1987 avskrevs från utredningen. Den polisiära utredningen är ett haveri och frågan är hur många som omfattar åklagarens beslut.

När man tar del av skildringar av samhällsstämningen i Sverige under 1980-talet är det förvånande att se vilken typ av språk som användes. Ewa Stenberg skriver i en kommentar i Dagens Nyheter om tidsandan: Palme kallade informatörer för dåtidens Svenskt Näringsliv ”hatets och illviljans kolportörer” och beskrev journalister som ”skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar”.

På andra sidan fanns ett vida utbrett och allmänt accepterat hat mot Olof Palme som person – det handlade alltså inte bara om hans politik –  i stora delar av det etablerade samhället. Det fanns piltavlor med Palmes motiv, för att man skulle kunna kasta pil rakt i ögat på honom.

Den här konfliktytan i samhället, mellan vänster och höger och mellan liberalt och konservativt, växte fram i takt med att kalla kriget accelererade. Klyftan i samhället vidgades till en oöverkomlig ravin det inte gick att bygga broar över. Samtidigt som samhället förändrades i snabb takt och mycket avreglerades.

Ska man tro på Krister Petersons slutsats kan man konstatera att det antagligen fanns väldigt många likt Stig Engström, som gick runt och hatade Palme. Att det verkligen blev ett mord sent på kvällen den 28 februari 1986 var sannolikt en tillfällighet. Stig Engström såg sin chans och tog den.

Samhällskonflikten, den hätska stämningen, mattades av när muren som delade Tyskland föll samman. Temperaturen sjönk och andra konflikter tog över och snart fanns en recession i början av 90-talet som sysselsatte folk.

Grundkonflikten i samhället finns dock fortfarande kvar, även om den nu ändrat utseende en aning. I dag kryddas vänster-högerkonflikten med invandringsfrågor, det multikulturella samhället och sexuella minoriteters rättigheter, för att nu nämna några exempel.

Konfliktytan är ändå den samma och tonen har under det senaste decenniet höjts allt eftersom. I dag frodas hatet och hatpratet, konspirationerna och myterna på sociala medier och förstärks av yrkesmässiga trollfabriker. Men det finns tusentals helt vanliga män(niskor) som spyr ut galla och förakt i olika forum, på samma vis som hatet mot Olof Palme frodades på sin tid. Det här behöver tas på allvar.

I Sverige har två, socialdemokratiska, ministrar mördats på öppen gata. Statsministern Olof Palme och utrikesministern Anna Lind. Båda gick utan livvakter och båda mördades, enligt gårdagens presentation, utan egentligt motiv. Mer av ilska och hat i kombination med en tillfällighet, en möjlighet att slå till.

Den öppna svenska modellen där ministrar kan gå utan livvaktsskydd är sedan dess förbi.

Om man gör en lokal jämförelse är det lätt att hicka till. Det åländska samhället är inte på något vis förskonat från konflikten mellan vänster och höger, liberalt och konservativt. Det är lätt att hitta samma hätskhet frodas på åländska forum i sociala medier. Här finns dessutom jämförelsevis väldigt många vapen.

Åländska politiker rör sig utan skydd. Ibland uppmärksammas hot och hat mot enskilda politiker, men det är ungefär där det lämnar.

Enskilda galningar kan göra illdåd, speciellt om samhället inte agerar mot hatprat. Efter att ett 34 år långt trauma nu nått yttersta antiklimax bör vi reflektera kring den läxan.