DELA
Foto: Fredric Häggblom

Ett slag för folkbildningen

En nedskärning i Medisbudgeten är också en nedskärning i den åländska folkbildningen.

Hur mycket är livslångt lärande värt?
I Finland finns det sammanlagt 181 medborgarinstitut. Instituten har fler studerande än någon annan läroanstaltsform i landet och vem som helst, oberoende av ålder och utbildningsbakgrund, kan delta. Det är en av få samhällsarenor där tröskeln är lika hög, eller ska vi säga låg, för alla. Där deltagande är viktigare än resultatet.

Den unika nordiska folkbildningsmodellen, som stöds med offentliga medel, motiveras med att den anses stärka demokratin och ger alla möjlighet till bildning efter eget intresse. En av huvudprinciperna för verksamheten är att föra undervisningen nära människorna, att främja individers mångsidiga utveckling, välmående och välfärd samt att främja hållbar utveckling, kulturell mångfald och internationalism. Syftet är att utifrån principen om livslångt lärande anordna utbildning som stöder sammanhållningen och jämlikheten i samhället samt ett aktivt medborgarskap.

Att skära i budgeten för folkbildningen är att samtidigt skära ner på all potential och samhällskraft den erbjuder. Det urholkar den sociala pelaren av hållbarhet, en pelare som ofta åsidosätts när det kommer till att skapa en stabil grund för ett livskraftigt samhälle.

Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum konstaterar i sin bok ”Inte till salu: varför demokratin behöver humanismen” att sådana nedskärningar är symptom av marknadstänkets intåg i utbildningspolitiken. Utbildning rättfärdigas enligt hur effektiv den är och hur ”anställningsduglig” man är efter examen.

Den svenska författaren och aktivisten Sara Lidman kallar försvagandet av folkbildningen för en ”global tyst kris” i en tid där nyliberala ideal dominerar diskursen om vad kunskap och bildning tjänar. I en sådan debatt har folkbildningen, med sina mjuka värden och sitt idealistiska koncept, inte mycket tyngd.

I takt med individualiseringen av samhället så har även utbildning och kunskap blivit koncept som kan mätas, värderas och maximeras för sin nytta för individen. Men hur sätter man en prislapp eller ett utvärderingsvärde på att få kultivera sina intressen tillsammans med en grupp likasinnade? Att göra något bara för att det känns roligt, stimulerande eller för att det ger utrymme för socialt umgänge över både ålders-, köns-, och utbildningskategorier?

”Folklig bildning är inte bara en rättighet, utan en livsnödvändighet, ett behov i nivå med hunger och törst” men det kan ”emellertid inte med självklarhet betraktas som allmängods i våra dagar.” Så skriver forskaren Annelie Bränström Öhman i en analys av det folkliga bildningsarbetet.

Att kapa i Medis budget med nästan 100 000 euro är att väldigt tydligt undergräva detta allmängods. Det är en sorglig markering i en tid när vi mer än någonsin behöver bygga socialt kapital. I en tid där vi behöver vända våra blickar från konsumtion och materiellt överflöd till gemenskap och kollektivt lärande.

Medborgarinstituten är en samhällsarena värd att investera i så att tröskeln för deltagande alltjämt kan hållas låg. Det vinner både samhället och individen på.