Ett självstyrt Åland är mycket roligare
Om icke självstyrelsen, hur hade Åland då sett ut?
Mindre kaxigt, mer perifert, tråkigare.
På lördag firar Ålands självstyrelses första 90 år.
Det blir ett kalas med stor pompa och ståt, enligt traditionellt mönster. Det ska ätas tårta, öppnas utställningar, delas ut medaljer och allt det där som hör till ett officiellt firande.
Men, vad betyder denna självstyrelse vi har för oss som bor på Åland, i vardagen? Är våra liv bättre på grund av den? Vore det sämre om vi hade blivit en del av Sverige eller en vanlig del av Finland?
Hade vi hört till Sverige hade Åland varit en avlägsen del av Stockholms skärgård. Inget viktigt hade funnits här i form av administration och självbestämmande. Högst sannolikt hade Åland som helhet utgjort Sveriges östligaste kommun.
Utan självstyrelsen, och utan skatteundantaget hade det inte funnits någon som helst orsak för de stora passagerarfärjorna att anlöpa Åland. Trafiken hit hade alltså varit mindre frekvent och mycket dyrare.
De institutioner som vuxit fram med ett växande åländskt självmedvetande hade kanske saknats. Inte finns det i små svenska skärgårdskommuner en nationalbank eller egna försäkringsbolag, helt enkelt för att ingen kommit på tanken att så geografiskt snävt begränsa sin marknad.
Vi hade varit en okomplicerad men mindre och obetydligare del av Sverige, och den känsla av särskildhet som i dag kännetecknar ålänningarna hade inte funnits.
I en svensk lösning hade det inte funnits utrymme för ett självstyrelsesystem, som i allt väsentligt är ett språk- och minoritetsskydd. Det hade ju inte funnits ett behov.
I Finland, utan självstyrelsen, hade Åland varit finskare. Kanske.
Ser man på den språkliga utvecklingen i riket har ju balansen ändrat mellan språkgrupperna i regioner och städer där en industri eller stor arbetsgivare lockat till sig inflyttning.
Åland som en del av svenskbygden i Finland hade förmodligen sett ut ungefär som en åboländsk skärgårdskommun, med väldigt lite att säga till om vad gäller de stora linjerna, men i den språkliga vardagen fortfarande övervägande svenskspråkiga.
Självstyrelsen har, om man ser det så, framför allt haft ekonomisk betydelse. Att ålänningarna kunnat agera som självständigt politiskt subjekt i förhållande till finländska, svenska och europeiska myndigheter har haft till följd att alla helt enkelt slutat ifrågasätta att så få människor i en så perifer region som Åland ska ha något att säga till om.
Självstyrelsens kraft har varit framför allt emanciperande, både medvetet och omedvetet. I den process som utvecklat självstyrelsen har Åland utvecklats, Finland har utvecklats och Åland har förändrats till en plats för sig.
Ska man dra någon slutsats så är det, högst passande till ett 90-årskalas, att det är självstyrandet som är det viktiga, inte vilken stat man är självstyrd under. Hade ett självstyrt Åland funnits i Sverige hade säkert också det blivit bra, men en del av de motiv som drivit ålänningarna att vara så besvärliga och bångstyriga hade saknats.
