Ett samtal i natten, ett tecken i tiden
Det är så mycket hatande. Så mycket kränkande. Så mycket kränkthet.
Meningen med hatandet är kanske att folk ska bli rädda, eller tysta, eller med verbalt våld övertygas om ett argument som inte håller, eller så hatas det bara för hatandets skull, för att det är som att skita med munnen, en lättnad för ett inre system som inte på annat sätt får befrielse.
Jag tänker på den gulliga programledaren för barnprogrammet Bolibompa, som näthatades i flera år för sitt utseende. Eller på stentuffa Alexandra Pascalidou som förra veckan sa upp sig från sitt jobb på P1 för att hon, med egna ord ”inte orkade mer”.
Eller , för att ta ett närmare exempel, mannen som ringde hem till mig halv tre, natten till fredag.
Min första tanke när jag yrvaket sprang nerför trappan till telefonen, var att det var något med min mamma, som varit sjuk länge.
När jag svarade med mitt namn sa en man, hatisk, hotfull och otvivelaktigt ålänning:
”Åk tillbaka dit där du kommer ifrån, din jävla fläskfitta. Du har ingenting här att göra. Du ska dö.”
Sen la han på.(Ursäkta språket. Det var inte mitt)
Jag gick upp och lade mig igen. Tio minuter senare ringde det på nytt. Jag svarade inte. Sen var det tyst.
Här finns alla de vanliga ingredienserna. Ett vi, alla som är födda här, och ett dom (där även en österbottning som bott på Åland i 25 år inkluderas). Ett sexualiserat förakt. Ett hot om våld.
Jag är inte rädd. Jag gjorde en polisanmälan för den eventualitet att samtalen upprepas eller något mer inträffar.
Det jag tycker är att vi i detta samhälle måste diskutera. Detta hat och förakt som sådana som jag utsätts för, som vågar sticka ut hakan, som vågar synas och ha åsikter.
Sådana som jag, ledarskribenter, politiker, makthavare, kommer inte åt det. Vi vet inte vilket språk vi ska prata eller vilka argument vi ska använda.
Det finns saker som är helt avgörande för vårt samhälles och för hela världens framtid, som handlar om solidaritet, om delaktighet, om makt och maktfördelning. I den viktiga diskussionen finns det en grupp människor som tar sig rätten att föra diskussionen aggressivt och anonymt.
Hur ska vi, som inte vill göra det, som vidhåller andra åsikter men vill få en dialog, förhålla oss?
Genuint och ärligt, hur ska jag som en person med ett tolkningsföreträde, med makten att benämna, prata med mannen som ringde till mig mitt i natten och sade att jag ska dö, för att inte bara befästa våra positioner, utan förändra samtalet?
Under den tid jag skrivit ledare, sedan 1995, har samtalsklimatet hårdnat. Under bara de senaste två åren har det blivit vanligt och ordinärt på ett sätt som aldrig tidigare att uttala sig hatiskt, föraktfullt och förnedrande i sociala medier, i klassrum, på arbetsplatser, om människor vars åsikter man inte delar. Detta är inte ett allmänt antagande, utan egna dyrköpta erfarenheter, från trådar på Facebook, uttalanden av lärare i mina barns skolor, butiksägare som pratar öppet med sina kunder när andra är närvarande.
Jag vädjar , inte om sympati, utan om svar. Hur ska vi vända det här?
Demokrati är att samtala. Om vi inte kan det, vad blir det då?
