Ett samhälle utan samvete
”Så länge den andra sidan kommer till tals på lika villkor”.
Måndagens kolumn i Hufvudstadbladet doppar Athene Farrokhzads Sommarprogram i den finlandssvenska ankdammen. I vågorna avtecknas ett samhällsklimat där rätten att säga sitt är viktigare än vad som sägs.
”Istället för och bara vara goda, sträva efter att frambringa ett tillstånd som gör godheten möjlig. Eller ännu hellre, sträva att göra den överflödig”. Dramatikern Bertolt Brechts ord i dramatikern Athena Farrokhzads mun.
Farrokhzads sommarprat i P1 delar det svenska folket: en moderat slänger ut sin teve i protest, en kolumnist hyllar pratet som ett mästerverk, en ledarskribent säger att en högerextremist aldrig skulle få uttala sig på radio.
Hittills har Farrokhzads program anmälts 70 gånger till den svenska granskningsnämnden. Oftast är det Farrokhzads uppmaning till självförsvar i Sommarprogrammet som tolkats som våldspropaganda.
I måndags valde kolumnisten Martina Mollis-Mellberg att lyfta upp Farrokhzads röst i Hufvudstadsbladet. I kolumnen ”Viktigare än bekvämlighet” gör hon en analys av situationen i Sverige. Hon rekommenderar Sommarprogrammet.
I skrivande stund har hon fått nio kommentarer som informerar henne att hon missförstått allt. Att hon och tidningen sjunker i ett ”rödgrönt feministträsk” och att den andra sidan ska få komma till tals på lika villkor.
Yttrandefriheten finns i Finlands grundlag. ”Var och en har yttrandefrihet. Till yttrandefriheten hör rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta.” De vackra orden ekas av de Förenta Nationernas, FN, mänskliga rättigheter, artikel 19.
Det är hos dessa ord smygrasister söker tröst, ord om en allmänmänsklig rättighet att hysa vilka åsikter som helst och säga dem stolt.
Problemet är få människor beskriver sig som rasister. Det kanske inte ens är rasister som kräver att den andra sidan hörs, det kanske är traditionalister eller personer som vinner på den rådande världsordningen. Och vad dessa kräver är rättvisa. Det är i rättvisans namn alla ska få höras. Det är för allmänhetens bästa.
I sin ledare ”Det goda hatet från vänstern” (DN) vill Håkan Boström varna för Farrokhzad och hoppas att ”Det etablerade Sverige” ska besinna sin naivitet.
Enligt den allra första artikeln i FNs förteckning över mänskliga rättigheter står det att alla mäniskor är likvärda, fria och utrustade med förnuft och samvete. Ett samhälle där allt ska få sägas är ett samhälle utan samvete.
Då Farrokhzad säger att högerextremister knivhuggit hennes vänner ger hon uttryck för en situation där förnuftet och samvetet lämnat rummet. Då Moliis-Mellbergs val att lyfta fram en poet som förespråkar att kvinnor inte ska våldtas bemöts med gnäll om att den andra sidan också ska behandlas lika välvilligt är det inte längre samvetet och förnuftet som styr.
Det är inte i allmänhetens bästa att ge utlopp får alla åsikter, att ösa ut sina fobier i hopp om…ja, vadå? Vilken morgondag är det den andra sidan söker, för det är grundfrågan. Det är därför paragrafen om yttrandefrihet finns. Det är därför de mänskliga rättigheterna finns.
Dessa skrifter ska värna om drömmen om en värld där alla människor är fria och likvärda och inte behöver vara rädda för våld och orättvisor. En värld där alla kan leva tillsammans som förnuftiga och samvetsgranna mäniskor.
Att kräva rättvisan att utrycka alla åsikter innan dess är att utgå från att alla mäniskor redan är jämlika och har det bra. Eller ännu värre: att tänka sig att individens rättighet att säga vad som helst är viktigare än en samhällssträvan mot en tillvaro där ingen tigger på gatan.
I dagens Finland, på den jord vi befinner oss, är en sådan individcentrerad rättvisa inte aktuell. Vi som ett samhälle behöver bli medvetna om vilka bekvämligheter som tyder på att vi inte använder vårat samvete. Vi behöver känna av varandras utsatthet och sträva mot ett samhälle där ordet saknar funktion.
”Vi behöver inte ha det såhär. Vi behöver inte vara såhär otrygga och ensamma. Vi behöver inte förgäves ignorerar varandras ofrihet för att själva försöka vara fria. Vi behöver inte bygga våra liv på ruiner av andras.” – Athena Farrokhzad.
