Ett lika modigt som rätt val av fredpristagare
Malala Yousafzai och Kailash Satyarthi tilldelas Nobels fredspris.
Ett beslut som är viktigt på många sätt.
Om vi börjar med det mest uppenbara: Att ge Malala Yousafzai och Kailash Satyarthi fredspriset sätter skarpt fokus på barnens situation i världen. Malala Yousafzai blev känd som bloggare för BBC då hon som elvaåring började beskriva situationen i Swat-dalen när talibanerna tog över styret och införde sharialagar.
Hon blev sedan världskändis när hennes protester mot talibanstyret ledde till att hon sköts i ansiktet. Efter att hon mirakulöst överlevt attentatet har hon rest världen över för att tala om vikten av att flickor får utbildning och fredliga lösningar på våldsamma konflikter.
Kailash Satyarthi är måhända inte lika känd för den stora massan, men det livsverk han står för i Indien, där han räddat tusentals barn från slavliknande förhållanden i tillverkningsindustri och annat är i sanning en gärning som förtjänar all uppskattning och ära som fredspriset innebär.
Att priset dessutom sätter fokus på barnarbete är likaså bra. Inte minst vi som bör i det rika väst har en skyldighet att fundera på var och hur våra varor tillverkas – och av vem.
De båda får fredspriset för deras kamp mot förtryck mot barn och unga och för utbildning för alla barn. Inte minst det sistnämnda är oerhört viktigt. Att fler – alla! – har rätt till och får utbildning är den främsta garanten för att världen ska bli en bättre plats att leva på.
I Malala Yousafzai hemland Pakistan har talibanerna infört sharialagar. De förbjuder att flickor ska gå i skola, och dikterar att pojkar ska gå i koranskola.
Varför gör man då det? Varför dikterar man villkoren för hur skolgången ska se ut och vilka som får gå där? Delvis av religiösa skäl, förstås, men också av samma skäl som auktoritära regimer genom århundradena har gjort samma sak: makt. Bildning och skolning till kritiskt tänkande och ifrågasättande har alltid varit diktaturens främsta fiende.
En människa med kunskap ifrågasätter styret, ifrågasätter tingens och ordningens varande. Och ifrågasättandet undergräver det auktoritära styret. Diktaturer har alltid försökt styra informationsflöden genom egen propaganda, eller genom att styra vad folket får ta del av. Då som nu.
Därför är Malala Yousafzai en så viktig symbol för frihet, för jämställdhet, för utveckling – och för fred. Att hon sedan, trots att hon ännu inte fyllt arton, uttrycker sig på ett sätt som för tankarna snarare till storheter som Gandhi och Mandela än till en gymnasist, ger hopp om att även denna generation funnit frihetskämpen som ger en hel värld hopp.
Till sist också några ord om den norska Nobelkommittén. Efter att några år fått kritik, också på denna sida, för sina val har man i år återupprättat förtroendet för priset. Knappt någon torde ha något annat än beröm för årets beslut. Att kommittén dessutom satt fokus på barnen, på det av konflikter hårt drabbade området och på två fantastiska personer som världen kan samlas kring för det än bättre.
Samtidigt kan man tänka sig att kommittén trots allt kände att den hade ett tufft beslut att ta. Dels tar man sig an militanta islamister, dels är det en känga åt världens näst folkrika land som inte genom egna lagar kunnat avskaffa barnslaveriet.
Det var därför, trots att det hyllas unisont, ett modigt beslut av den norska Nobelkommittén. Och ett som var välbehövligt för prisets ställning som det största och finaste av humanitära pris.
Det var ett beslut som ger oss alla hopp för framtiden.
