Ett lejon dödades och alla kände ilskan
Lejonet Cecil väckte både det bästa och det sämsta i människan.
En rik tandläkare från USA, Walter Palmer, åkte till Zimbabwe för att jaga storvilt. Resan kostade massor, det gjorde säkert pilbågen han jagade med också. Tillsammans med sin guide hittade han ett ståtligt lejon, spände bågen och sköt. Pilen tog inte bra. Lejonet överlevde och fortsatte, skadskjuten, sitt liv i ytterligare halvannat dygn innan jägaren och och hans entourage lyckas spåra det sårade djuret och fälla det.
Efteråt står den amerikanske tandläkaren och glädjestrålar brevid sitt byte. De sedvanliga bilderna tas, och hamnar så småning om – förstås – på Facebook.
En historia som inte är speciellt ovanlig. Storviltsjakten i Afrika omsätter ofantliga summor varje år, både lagligt och olagligt. Rika västerlänningar åker till kontinenten, betalar furstligt, och får sina troféer att hänga på väggen där hemma. Man kan anta att det är en manlig ego-grej.
Men det bidrar också till att utrotningshotade djur minskar i antal.
Problemet för tandläkaren den här gången var att lejonet var en ”kändis”. Cecil var en symbol för Zimbabwe och hade ett spårningshalsband så att forskare kunde följa hans liv. När det uppdagades att just Cecil blivit skjuten bröt stormen ut.
I sociala medier, i nyhetsrapportering och i tv-shower tog man upp lejonets brutala hädanfärd. Snart blev det också känt att det var Palmer som skjutit. Plakat sattes upp på hans tandläkarklinik, tv-kändisar uppmanade till bojkott – till och med Empire State Building i New York lystes upp med den fagra lejonhanens bild. Palmer gick under jorden.
Att så många reagerar mot troféjakten i Afrika är förstås fantastiskt. Det är en avart av jakt som inte tjänar något annat syfte än att tillfredsställa ett litet antal rika människors lust efter blod.
Å andra sidan är det kanske symptomatiskt att så många tar ett lejon vid namn Cecil till sina hjärtan, men samtidigt inte orkar engagera sig i andra tragedier. För samtidigt som Cecil drog sin sista suck och fick bli motiv på Walter Palmers skrytbilder fortsätter folk att dö runt om i världen som offer för krig, våld och förtryck. I Kongo har över 1 100 barn dött i en mässlingepidemi som drabbat 115 000. I Syrien fortsätter extremisterna i IS att skövla människoliv. I Mexiko dödades en journalist, den sjunde i år. Exemplen är många.
Men det är lejonet Cecil som får folkstormen att flyga över världen. Kanske är det så att i dagens tidevarv av ett obegränsat nyhetsflöde dygnet runt, året runt, förmår vi inte att sortera annat än sådant som paketeras enkelt, med ett tydligt offer som dessutom är både vackert och har ett namn. Cecil.
I kontrast till ett ståtligt lejon som fallit för en pil, står sig över tusen namn- och ansiktslösa barn slätt. Trots att mässlingen kan vaccineras bort såväl i Kongo som i väst.
Ett lejon dör för en amerikansk tandläkares vapen, och världen reagerar. Tänk om samma reaktion kunde komma på all ondska, alla hemskheter som sker på vår planet. Då skulle Jorden bli en betydligt bättre plats att bo på.
Inte bara för lejon.
