DELA
Foto: EPP
Ungerns premiärmininster Viktor Orbán hotar nu tillsammans med Polens koalitionsregering EU:s långtidsbudget, för att man inte vill tvingas följa demokratiska principer. EU-länder måste följa rättstatsprincipen, vad finns annars kvar av unionen?

Ett högt spel – också med våra pengar

Polen och Ungern hotar hela EU:s långtidsbudget och coronastöd.
Det betyder att EU:s dödläge med de allt mer auktoritära regeringarna också påverkar de cirka 12 miljoner euro som ska tillfalla Åland ur coronafonden.

Den institutionella krisen är ett faktum i Europa. Orsaken är motståndet mot den rättsstatsmekanism som kopplas samman med långtidsbudgeten. Den ger EU rätt att minska budgetmedel till länder som inte uppfyller de demokratiska grundprinciperna. Någon sådan mekanism vill inte Polen eller Ungern ha och har därför lagt sitt veto för att stoppa hela budgeten på 1 027 miljarder euro och coronaåterhämtningsfonden på 750 miljarder euro.

Både Ungerns premiärminister Viktor Orbán och Polens regeringskoalition med partiet Lag och rättvisa i spetsen försvagar systematiskt, för att inte säga raderar ut, flera av de fundament som demokratin vilar på.

De mest anmärkningsvärda inskränkningarna sker inom rättsväsendet och den fria pressen, men listan kan dock göras betydligt längre än så. Ledarna för dessa länder förstår att ett system som nu föreslås kommer att drabba dem.

Utvecklingen är inte ny, eskaleringen är däremot problematisk. För man ska minnas att det förslag som nu hotar att stoppa hela EU:s långtidsarbete samt den brandsläckare som coronafonden ska vara inte är kontroversiella. Det är dessutom principer som både Ungern och Polen godkände när de gick med i EU.

Fram till i måndags trodde de allra flesta att hoten om att lägga in veto mot budgeten bara var en ett pr-trick, så var inte fallet.

Det är svårt för de auktoritära regeringarna att inrikespolitiskt hantera ett eventuellt nederlag vilket kan vara en av förklaringarna till att striden nu har gått så här långt. Polens justitieminister Zbigniew Ziobro sparade inte på krutet i sin kritik av planerna att villkora budgetmedel med rättsstatsmekanismen.

‒ Det här handlar inte om rättsstaten ‒ det är bara en ursäkt, ett vackert ord som låter fint ‒ utan om institutionellt och politiskt slaveri, sade han enligt Svenska Yle.

Frågan är om Polen och Ungern spelar poker eller rysk roulette.

Länderna tjänar mycket på att vara med i EU. 2018, till exempel, betalade Polen knappt 4 miljarder euro till unionen men fick tillbaka drygt 16 miljarder. Ungern betalade drygt en miljard och fick tillbaka drygt 6,2 miljarder.

I de beloppen inkluderas också, förstås, pengar från Finland och Åland. Vad som sker i Europa påverkar oss – inte bara på det stora planet utan också rent ekonomiskt, just nu. Ur det coronastödpaket som hålls gisslan har 12 miljoner en åländsk adress.

Tongångarna från de övriga EU-länderna är att denna gisslansituation gällande budgeten inte kommer att leda till några betydande eftergifter från deras sida. Det är bra. För om unionens medlemmar inte i grunden kan dela så självklara värderingar som grundläggande rättstatsprinciper, vad finns då kvar?

Om länder tillåts använda EU, dit också våra skattepengar går, som en bankautomat samtidigt som de avvecklar sina demokratier så finns all anledning att fråga sig om det är den definitiva början på slutet för hela fredsprojektet.

De medlemsländer som på senare år har blivit allt mer auktoritära borde ha mötts av större motstånd tidigare. Uppfattningen nu är att man snarare har väntat på att utvecklingen skulle vända än att ta tag i problemen.

Man borde tagit itu med problemet tidigare. De medlemsländer som på senare år har blivit allt mer auktoritära borde direkt ha mötts av större motstånd. Många länder bär här ett ansvar, med Tyskland, som har ekonomiska intressen i Polen och Ungern, främst i ledet. Det är oansvarigt att man suttit och väntat på att utvecklingen ska vända av sig själv, vilket den helt tydligt inte gjort.

Vi är dock inte framme vid gravölet för EU riktigt än. För även om det hårda tonläget har satt parterna i en svår förhandlingsposition så är det rimligtvis så att förlustaffären med att stoppa budget och stödpengar blir för stor för Polen och Ungern i längden.

Den riktiga farhågan ligger i att det redan försenade arbetet med långtidsbudgeten och coronapengarna nu kan dröja ytterligare medan någon form av kosmetisk kompromiss förhandlas fram.

Att Ungern och Polen har tillåtits röra sig ifrån demokrati med EU:s goda vilja och förhoppningar om förändring är minst sagt beklagligt. Nu måste de europeiska ledarna syna bluffen.

 

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp