DELA
Foto: Stefan Öhberg
Kansliminister Harry Janssons (C) resonemang om jämställdhetsbonusen haltar betänkligt. Trist nog har den åländska debatten fokuserat på om bonusen ska delas ut en eller flera gånger – när den borde handla om att bonusen numera är puts väck.

Ett haltande resonemang

Diskussionen om bonusen för partier som ställer upp jämställda kandidatlistor är tragisk men typisk för den åländska jämställdhetsdebatten. Man fastnar i petitesser och glömmer det viktigaste: Att bonusen är borta.

Man skryter ofta om den påstått stora närdemokratin som finns på Åland, men jämställdhet – nära förknippat med demokrati – anses däremot inte betydelsefull. Det visar beslutet att skrota ett av få verktyg man hittat för att öka jämställdheten i lagtinget. Och det utan att ha någon bättre lösning på problemet än att man ”ska utreda frågan”.

För den med kort minne: frågan utreddes noggrant under den förra mandatperioden och förslaget förankrades parlamentariskt. Det betyder att alla partier, även oppositionen, hade möjlighet att påverka.

Trots det valde den nuvarande kansliministern Harry Jansson (C) att kasta ut reformen genom fönstret på samma sätt som man kastat ut en rad andra reformer (exempelvis kommunstrukturreformen och kortrutten) som godkändes under den förra mandatperioden.

En så brutal helomvändning kräver starka skäl. Men argumentationen för beslutet håller inte. Harry Jansson förklarade det så här:

”Det gav inte önskat resultat. Fokus måste vara på de invalda. Det är ingen vits att man har jämställda listor om partierna inte ger representanterna för bägge könen det utrymme som man behöver i en valrörelse och det finansiella stöd man behöver för att bli känd för en större allmänhet.” (Citatet är från Nyan den 23 december 2020.)

Resonemanget haltar.

 

Låt oss ta det från början. Demokratiska val betyder att alla har en röst som de får lägga på vilken som helst av de kandidater som är uppställda. Valresultatet kan inte bli felaktigt (så länge alla röster räknas och det inte förekommit andra oegentligheter, förstås). Det går inte att skylla ett ojämställt parlamentet på väljarna.

Argumentet att ”Fokus måste vara på de invalda” är alltså inte gångbart. Det är försent att vakna när väljarna redan lagt sin röst.

Fokus måste ligga på kandidatlistorna, eftersom väljarnas val begränsas av en faktor: utbudet. Vem ställer sig till förfogande? Här har partierna ett ansvar och – eller – en möjlighet.

Om jämställdhet är en prioriterad fråga för partiet jobbar man för att få en jämställd lista. Tycker man inte att det är en viktig fråga är det fritt att låta bli – men bli då inte förvånad om ens väljare inte väljer jämställt. Och låt för allt i världen bli att sura över att partiet inte får någon bonus. Upplägget – parlamentariskt grundat – för att få bonusen var ytterst klart från början.

 

I det senaste valet var det tre partier som hade en jämställd kandidatlista: HI, Liberalerna och Socialdemokraterna. HI fick in två män och när en blev minister sitter nu en man och en kvinna i lagtinget. Liberalerna fick en helt jämställd lagtingsgrupp och Socialdemokraterna fick in tre kvinnor. Två av tre har alltså i dag jämställda lagtingsgrupper och den tredje bidrar med något så ovanligt som ett överskott kvinnor.

Skillnaden till de andra partierna är anmärkningsvärd. Obundna, Centern och Moderaterna hade en mindre jämställd kandidatlista i valet 2019 än 2015. Det faktiska valresultatet blev inte heller bättre – utan faktiskt sämre. Man misslyckades helt enkelt.

Att då döma ut bonussystemet med argumentet att det inte funkade är märkligt. De partier som satsade på att ställa upp ett jämställt kandidatutbud har ju de facto bidragit till ökad jämställdhet.

Landskapsregeringens majoritet förlorade tävlingen – och väljer nu att diskvalificera vinnarna.

 

För att sammanfatta soppan: Jämställdhetsbonusen var, enligt majoriteten av dagens regering åtminstone, så erbarmligt dålig och frågan var så viktig och akut att bonusen måste puts väck genast.

Men jämställdhetsfrågan är ändå inte så prioriterad att man tar sig tid att leverera ett ersättande system. Det lämnar Harry Jansson till en annan minister att utreda – utan att ge varken tidsmål eller någon vision.

När man tittar på förloppet från åskådarbänken är det lätt att dra slutsatsen att Harry Jansson såg en lätt väg till att få mer pengar till det egna partiets kassa.

Med hans eget resonemang om att partierna behöver ge sina egna kandidater synlighet och finansiellt stöd för att lyckas kan man ju hoppas att alla centerkvinnor som drömmer om en politisk karriär får ta del av pengarna – kanske med tillhörande pepp från kansliministern? Om hans resonemang håller streck torde det betyda att centergruppen är mer jämställd efter nästa val. Den som lever får se.

Ett alternativ som också ligger nära till hands är att Harry Jansson, Centern och majoriteten av landskapsregeringen inte alls bryr sig om jämställdhet – utan bara om pengarna.

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp