Ett gemensamt ansvar att kung Alkohol inte får regera
I tisdags orsakade journalisten Marcus Rosenlund en storm på sociala medier, när han skrev om sitt obehag inför två höggradigt berusade föräldrar till små barn ombord på Viking Lines ms Mariella.
Han riktar kritik mot att paret serverades mer alkohol ombord, trots att de var höggradigt berusade redan vid ombordstigning. Trots att det kanske är ovanligt med denna grad av fylla och små barn på offentliga platser är själva fenomenet tragiskt vardagligt. Så många barn lever med missbrukande föräldrar. Så många barn lever med skam och skuld, i skräck. Så många barn får hitta sin egen mat och ta hand om sina mindre syskon för att föräldrarna inte är kapabla till det.
Det är inget nytt.
Den säljs, distribueras, bjuds och konsumeras på allt fler ställen. Den romantiseras och finsmakas, analyseras och smuttas. I det åländska nöjeslivet är drängfyllan en viktig faktor. Någonstans har våra ungdomar lärt sig att det är så det ska vara, och knappast är det på dagis.
Den gamla diskussionen, om missbrukarnas eget ansvar för sitt drickande, är självklart relevant. Ingen tvingar ner spriten i halsen på någon, men den som super bort omvårdnaden av sina små barn ombord på en färja är allvarligt sjuk.
Vi som inte missbrukar, utan glatt brukar, vi har också ett ansvar.
Att se och ingripa, förstås. Men också att fundera över vilka inskränkningar vi är beredda att acceptera för oss själva.
De där två barnen på Mariella, 3 och 5 år gamla. De är förmodligen fortfarande kvar med sina föräldrar, som kanske fortfarande är berusade, eller kämpar för att inte dricka, eller har andra problem förutom spriten.
Vi är så många vuxna som ser dem, och andra barn i samma situation. Varje gång man åker färja ser man hur sans och vett åker överbord när man är ombord, och det gäller ingalunda bara ett rederi.
Kan vi inte diskutera detta utifrån hur vi alla kan göra något åt saken, snarare än att inta en överlägset fördömande position över att det är några få som inte kan sköta sig?
