Ett felande mått på välfärd
Ökande ojämlikhet och ekologiska katastrofer. Det är några av många saker som inte syns i bnp, vår måttstock för välfärd. ”Bnp beräknar allt, förutom det som gör livet värt att leva”. Det sade den amerikanska politikern Robert Kennedy redan 1968. Han var kanske en av de första, men absolut inte sista, att kritisera det globala ekonomiska mätsystemet.
För hur kommer det sig egentligen, att en beräkningsmodell som varken inkluderar klimatkris, samhällsklyftor eller demokratiskt underskott blivit vårt mått på framgång?
Bnp, bruttonationalprodukt, etablerades som koncept redan på 40-talet. I spåren av den stora depressionen, som fick sin start i USA i slutet av 30-talet, utarbetade nämligen ekonomen Simon Kuznets en första variant av bnp för att försöka få en överskådlig bild av den ekonomiska krisen och dess konsekvenser. Han konstaterade redan då att formeln inte omfattade människors välmående och kvaliteten av deras arbetsliv. John Maynard Keynes uppdaterade sedan beräkningsmodellen under andra världskriget.
Trots att kriget avslutades, överlevde beräkningsmodellen intakt som ett mått på den ekonomiska aktiviteten genom att beräkna det totala värdet av varor och tjänster i ett land under en tidsperiod. Sakta men säkert blev bnp en universal metod. I en era av efterkrigstida återuppbyggnad, industrialisering och modernisering uppfattades ekonomisk tillväxt som en bra indikator på landets välmående. Men det visade sig vara en ganska krass världssyn.
Spola framåt ett halvt decennium och vi kan se att världen levt bortom sina planetära tillgångar och till stor del avfärdat sina ekonomiskt osynliga resurser. ”Det som räknas blir hanterat” lyder ett gammalt talesätt. I detta fall har bnp-glasögonen lett till att vi låst in oss i en utveckling som prioriterat siffror, men förkastat både miljö och människor.
Än farligare så har det invaggat oss i en falsk trygghet. ”Om våra mätningar säger att allt är okej när det egentligen inte är så, då kommer vi bli självbelåtna”. Det konstaterar Nobelpristagaren i ekonomi, Joseph Stiglitz, i en bnp-kritisk kolumn i The Guardian.
Låt oss ta ett exempel på självbelåtenhet. Mellan 2008 och 2019 har USA genomgått sin längsta period av ekonomisk expansion, uppmätt i bnp-siffror, någonsin. Men trots detta så har landet sin största inkomstklyfta på 50 år, inramat av en djup politisk polarisering. Många, speciellt president Donald Trump, skulle räkna USA som ett framgångsrikt land. Men det beror ju tydligen helt på vad man räknar med.
Det blir allt tydligare hur ineffektivt och begränsat bnp är som måttinstrument, men det är inte enkelt att byta bort en över femtio år gammal vana som också blivit grunden för en sammanvävd global ekonomi.
Men det finns de som försöker. Bhutan lyfts ofta upp som ett föredöme i mänsklig livskvalitet och deras mått på välfärd, ”Glädje-index”, har väckt fascination. Andra exempel är FN:s Human Development index, som baserar sig på livskvalitet, och Gross Environmental Sustainable Development Index, som sätter fokus på miljöresurser.
Det finns alltså andra måttstockar och tre länder som nyligen profilerat sig i sin strävan bort från bnp-fokus är Island, Skottland och Nya Zeeland. Alla tre har en ambition att ha välmående som mål och vill belysa vikten av sociala indikatorer framom ekonomiska.
Det är tämligen svårt att föreställa sig en världsordning där länder inte rankas enligt bnp och vi kommer antagligen inte att hitta ett alternativ som innefattar allt som verkligen har betydelse. Och kanske måste vi också förhålla oss sunt skeptiska till att allt för hårt rationalisera våra liv och våra länders framgång till siffror. Som redaktörerna på P3 Dystopia sammanfattar i ett avsnitt om ”mätandets tyranni”, så kan ”en övertro på mätbarhet och kvantifiering (…) leda till att vi tappar omdömet och att vi slutar lyssna och lita på vår moraliska kompass”.
Kanske det är där vi behöver börja. Att inse att allt inte kan mätas. I alla fall inte med ett enda mått, ett mått som omöjligtvis kan innefatta allt det där som gör livet värt att leva.
