Ett ekologiskt Åland väntar på signalen
Strax väster om Åland finns Sveriges största stad. Där har man fattat beslut om att minst 15 % av maten i offentliga inrättningar ska vara gjord på ekologiska råvaror. Vad väntar vi på?
I Dagens Nyheter kunde man i tisdagens tidning läsa att både den förra och den nuvarande regeringen satt som mål att den offentliga sektorn ska servera 25 % ekologisk mat år 2010. Stockholms stad sätter ribban lite lägre. Inom perioden 2007–2009 ska 15 % av maten vara ekologisk.
Inom de stora matkedjorna Ica och Coop spår man en 30-procentig försäljningsökning av ekologisk mat under 2007, detta trots att den ekologiska maten är något dyrare.
Vad väntar Åland på? Det råder brist på ekologiska produkter på vår närmarknad! Från politiskt håll finns uppmuntrande signaler, särskilt nu i valtider, om att miljön är viktig och att den ekologiska odlingen ska stödas.
Det sistnämnda är tyvärr en sanning med modifikation. I detta året 2007 finns fortfarande bara välmenande gester när det gäller att i praktiken uppmuntra övergången till ekologiskt jordbruk. Man får fortfarande lika mycket stöd för konventionell gräsvall som man får för ekologisk matproduktion.
Ingen enda tjänsteman på den stora del av näringsavdelningen som sysslar med jordbruksfrågor har tagit fram en plan för hur mjölkproduktionen på Åland kunde bli ekologisk, eller vilka grödor som kunde lämpa sig för åländsk ekoodling. Det finns en ekologisk rådgivare anställd på deltid, och med det har den sittande landskapsregeringen låtit sig nöjas. Hur rimmar det med uttalade ambitioner om ett grönare Åland?
Nu, när konsumenterna äntligen vaknat till insikten att ekologisk mat är bättre på så många sätt, då har det blivit svårare att på Åland hitta odlare som vill lägga om till eko-produktion. Till det finns många orsaker, men en av de tyngsta är att det är både svårare och osäkrare med ekologisk odling.
Eftersom det är mera med känsla och erfarenhet och mindre med kemikalier som man odlar, krävs kunskap som i dag inte finns och inte erbjuds av någon. Eftersom stödformerna är utformade för storskaligt kemikaliejordbruk finns inga morötter för att ta på sig den extra risken för att lägga om till en osäkrare framtid och odlingsmetoder som kräver större skicklighet.
Att jordbrukets utveckling går att styra på politisk väg är dock alldeles självklart. Se bara på betodlingen. Efter att beslutet nu fattats om att lägga ner det sista sockerbruket i Finland har redan betodlare på Åland sått in sina åkrar med höstvete hellre än att till våren satsa på en gröda som i framtiden inte går att sälja. Så svårt var det med den förändringen.
Man får ibland intrycket att jordbruket är en orörlig, otymplig koloss som bara bökar på i samma fåror. Så är det naturligtvis inte alls. Jordbrukare har i alla tider, precis som andra företagare, fått anpassa sig till konsumenterna och framför allt till den jordbrukspolitik som förs. Om den politiska viljan och handlingskraften finns är förändring fullt möjligt.
Varför inte åtminstone sätta igång en förändringsprocess när det finns en växande marknad som bara ropar efter något som Åland kan producera? Kom igen, politiker, ni kan ju om ni vill
