Ensamhet dödar
Ensamhet kan få livsfarliga konsekvenser. Men framförallt är det en personlig och samhällelig tragedi att allt fler människor upplever sig isolerade från sina medmänniskor.
”Ensamhet du själv har valt” lyder en reklamrubrik på aland.com. Rubriken hänvisar till en eremitkoja där man kan avskärma sig från vardagen. Dylika
semestrar blir allt mer efterfrågade i dagens uppkopplade och hektiska samhälle. Men på det andra sidan av spektrumet hittar vi ensamheten man själv inte valt – också den blir allt vanligare.
Ofrivillig ensamhet är ett dödligt gissel. Det är en riskfaktor för bland annat hjärtsjukdomar, stroke, typ 2 diabetes och alzheimers. Isolering och nedstämdhet försvagar immunsystemet och ökar mängden stresshormoner.
Psykoanalytikern Frieda Fromm-Reichmann som 1959 skrev en uppmärksammad essä på temat, definierar ensamhet som ”behov av intimitet”.
Intimitet kan vara både fysisk och emotionell. Vårdguiden identifierar tre olika typer av ensamhet:
Existentiell, att ingen verkligen lyssnar eller förstår ens inre värld.
Social, avsaknad av nära vänner att anförtro sig åt.
Emotionell, att man saknar en kärlekspartner.
Ensamhet har gått från att vara tragiskt på den individuella nivån till att bli ett folkhälsoproblem. I takt med individualiseringen har vi blivit allt mer avskärmade från sociala sammanhang och varandra. I Finland bor 26 procent av befolkningen ensamma och speciellt människor som bor i större städer, låginkomsttagare, arbetslösa och äldre rapporterar högre grad av ensamhet.
Bland hemmaboende äldre ålänningar rappor-terar cirka en av tio att de lider av ensamhet.
“Det är inte bara jag som är ensam, det finns andra också. Det tycker jag man liksom kan trösta sig med. Jag är inte den som har det allra sämst. Det finns de som har det lika”, säger en av respondenterna i Erika Boman och Erika Borenius-Kankkonen stude av
psykisk ohälsa bland äldre på Åland.
Men också unga människor känner sig allt ensammare – och de har även ett tryck på sig att upprätthålla den digitala, sociala statusen.
”Ensamhet har på sätt och vis blivit extra krångligt när du ser andras bilder av lyckliga relationer, vänner och sociala aktiviteter”, säger Per Johnsson, docent i psykologi vid Lunds universitet till Afton-bladet.
I den ensamma korsningen över generationsgränserna har Helsingborgs kommun i Sverige startat ett intressant nytt projekt, ett sällskapsboende. Drygt hälften av de sammanlagt 51 lägenheterna hyrs ut till 70-plussare och resterande till personer i åldersgruppen 18 till 25 år, däribland tio unga vuxna som nyligen fått uppehållstillstånd. Alla som flyttar in i komplexet ska minst två timmar i veckan delta i, eller själv anordna, gemensamma aktiviteter och här kommer att finnas en värd som stöd och inspiration.
”Genom sociala aktiviteter hoppas vi öka sammanhållningen och integrationen mellan olika grupper i samhället”, säger Dragana Curovic, social utvecklare på Helsingborgshem i ett pressmeddelande.
Det är en beundransvärd idé som gott kunde ta form även på Åland.
Men förutom att skapa sociala boendeformer och aktiviteter för människor att ta del av så måste vi kunna prata om ensamheten. Fromm-Reichmann som var en pionjär i sin ensamhetsforskning i mitten av århundradet kritiserade sina terapikollegor för att de inte vågade tackla sina patienters ensamhetskänslor. Orsaken, trodde hon? Att det avslöjar vår egen mänskliga risk att bli isolerade. ”Vi skyr det och känner oss skyldiga”, konstaterade hon.
Det är tabu att prata om ensamhet, i alla fall den egna upplevelsen av det.
”Det blir lite som ett personligt misslyckande att inte leva upp till den bilden, och det är kanske inget man vill skylta med. Väldigt mycket är anpassat för tvåsamhet eller flersamhet”, säger Nina i Aftonbladets serie ”Världens ensammaste folk”.
Självvald ensamhet kan vara en befrielse, medan den påtvingade sorten kan kännas som ett straff. Här behövs initiativ både på individ- och samhällsnivå för att motverka en potentiell folkhälsofara.
