Enighet utåt inte det viktigaste i en budget
En snäll och lydig budget, men menlös och utan visioner. Det är vad vi fick av regeringen för året 2009.
Finansminister Mats Perämaa (lib) sade det många gånger, och han sade det med eftertryck. ”Vi behövde inte rösta en enda gång”. Det sade han när budgeten presenterades för massmedia i torsdags.
Ok.
Det här handlar om landskapets alla pengar för nästa år, och det finansministern tryckte mest på var att centern och liberalerna var formellt ense. Överens om allt har de ju inte varit, och det är det heller ingen som väntar sig. Inför varje budgetpresentation vill oppositionen (och för all del massmedia) läsa in sprickor i enigheten för att veta var man ska sticka in kniven. Så även denna gång.
Ändå tycks både finansminister Perämaa och regeringen i övrigt något i överkant engagerade i att försäkra omvärlden att regeringen håller ihop. Budgeten som helhet är så försiktig och så korrekt och så på alla sätt icke-offensiv att man undrar om denna vilja att hålla ihop och fortsätta samregera överskuggat alla andra hänsyn.
Inte har man sparat på den offentliga sektorn, inte har man satsat riktigt stort på investeringar, inte har man tagit skamgrepp på något enda problem och vänt det på rygg.
Detta är en budget med betoning på trygghet, balans och samförstånd – inom regeringen. Det betyder att man vinner på snällhet men förlorar på mod och visioner. Trots allt tal om finanskriser och lågkonjunktur har landskapet fortfarande en urstark ekonomi och det finns pengar fonderade för framtiden. Det hade varit läge för att politiskt peka med hela kroppen, om man bara vetat vad man ska peka på. Eller om centern och liberalerna varit överens om vartåt man ska gå.
Om man på något sätt summerar årets budget i högst generella termer så kan man säga att den är försiktig när det gäller investeringar och statisk när det gäller offentliga utgifter. Man varken sparar eller slösar. Man lunkar på. Det är ganska talande att inte ens oppositionsledarna hittar något riktigt irriterande att bita tag i i sina första kommentarer.
Det kan ju betyda att budgeten är rysligt bra, men också att den i sin försiktighet är intetsägande.
Om det är politisk vilja regering lider brist på har jag två förslag;
Öka effektiviteten i förvaltningen (spara).
Bestäm er för en turistsatsning och bygg den (slösa).
När det klagas på offentlig sektor glömmer man ofta bort att det är där som det mesta av välfärden produceras i form av tjänster och omsorg, och att löneintäkterna från den offentliga sektorns anställda i regel rinner rakt igenom systemet ut i konsumtion och skatter. Det är mer än man kan säga om de pengar som genereras i den privata sektorn, och således kunde kraftiga nedskärningar i offentlig sektor få förödande konsekvenser inte bara på det personliga utan också på det samhälleliga planet.
Det man däremot absolut borde få styr på är arbetsledning och produktivitet inom den offentliga sektorn. Det finns fortfarande alldeles för mycket slack, inte i form av lathet eller ointresse, men nog dålig arbetsledning, otydliga krav och ospecificerade mål. Satsa ordentligt på chefsutbildning och arbetsledning så blir effekten av våra gemensamma pengar så mycket större.
Som ledarskribent kan man snart inte räkna dem alla, de initiativ man hissat eller dissat under åren. Än är det en golfbana här eller ett besökscenter där, och av allt blir det bara sand och skräp efter kilovis av utredningar. Det är rena rama fegheten att inte kunna bestämma sig för vad man vill göra när det finns pengar, behov och en lågkonjunktur att bygga i.
