DELA

En väv av omtanke vårt starkaste försvar

Sorgen efter tragedin i Tusby ska inte vändas till vrede, utan ömhet.
Jag var där. Det var vi alla.
Ännu medan tragedin i Tusby pågick, medan barn låg i skolkorridorer och blödde, kunde vi på mobiler, på hemsidor, i radio och tv följa med Pekka-Eric Auvinen till hans eländiga slut.
Fysiskt befann jag mig i EU-kommissionens byggnad i Bryssel tillsammans med en grupp finska journalister. När mobilerna började pipa såg jag hur det ryckte i morrhåren på nyhetsjägarna, otåliga över att de var på fel ställe när det hände.
Denna reaktion må förlåtas oss som har som jobb att rapportera. Må vi alla som läsare och nyhetskonsumenter förlåtas för att vi genast vill veta mer. Vi kan ju nämligen inget göra.

Vi är maktlösa åskådare till hur den destruktiva ondskan sprider förintelse, hur den sliter hål i en tryggt grå vardag. Vi kan bara stå med munnarna öppna och mumla: Tur att det inte var jag, hoppas det inte är någon jag känner, det händer inte här.
Men det var ju här. Inte i USA, med deras vansinniga vapenlagar, farliga samhällsklyftor och raskravaller. Här. I Finland. En vanlig pojke från en vanlig familj i en vanlig skola med vanliga kompisar och vanliga lärare.
Kanske, alldeles säkert, borde någon ha sett tecknen. Säkert kommer många att fundera resten av sitt liv på vad som hände, vad man borde ha gjort för att förhindra det.

Jag har inga svar, bara frågor.
Var han ensam, Pekka-Eric Auvinen. Var han så ensam att ingen lyssnade, inte ens när han i sitt störda sinne ropade på någon att stoppa honom? Såg ingen varningarna på nätet och tänkte att det kunde vara på allvar?
Borde vi i media, vi som är vana att tugga och trasa tills varje liten gnutta av smak är borta nu avstå, för att inte skapa en ny massmördarikon för någon annan störd pojke av härma? Hur balansera behovet av information och analys å ena sidan och en manisk besatthet å den andra?

För varje förälder till en pojke tornar den fasansfulla frågan upp: Kan också jag misslyckas så fullständigt med att visa min pojke kärlekt, ge honom tillit och trygghet?
Kan mitt barn utan att jag vet om det bli ett redskap för en galenskap som slutar i mord? Skulle jag inte märka det?

Jag säger inte att allt ont för något gott med sig. Det vore absurt. Inte ens att det finns någon mening med det. Sådant får någon annan fundera på.
Låt oss bara stillna en stund, i hemmen, i skolorna, på arbetsplatserna, och betänka att det som håller oss samman är det enda vi har.
Det enda som hindrar människorna från att slita varann i stycken är väven som binder oss samman. Om vi släpper taget om en endaste en driver ensamheten honom till vansinne.
Det är så banalt att det måste sägas.
Det är kärleken till andra människor som är tryggheten. Tryggheten är aldrig total, och kärleken aldrig tillräcklig.

Vi på Åland kan inte hjälpa de sörjande i Tusby. Vi kan tänka på dem, känna med dem, och hålla om varann. Ta sorgen, ta raseriet och vreden och omvandla den till ömhet för alla oss trasiga, hjälplösa och halvdana människor som ändå ska leva vidare och göra det bästa möjliga av alltihopa.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax