En valseger doftar som friska rosor
I en valkampanj kan plötsliga kastvindar i opinionerna betyda skillnaden mellan framgång och förlust.
Några veckor före ett val är det ett rent kamikaze-uppdrag att vara ledarskribent. Hur man än lägger orden tolkas de intill oigenkännlighet av de närmast sörjande politikerna, som förstås alltid är känsliga för publicitet men i valtider blir rent hyperallergiska.
Tur är det då att man inte skriver för politikerna och experterna utan för väljarna och läsarna. Ni alla som kan gå vilse i valretoriken och de välrepeterade duellerna mellan kombattanter som grälat med varann de senaste tio åren och rör sig som trötta lejon i en bur; för er kommer här en färsk spekulation och en kommentar till Nyans senaste valpejling.
För ett år sedan såg det väldigt bra ut för två partier, Ålands framtid och liberalerna. De skötte sin oppositionsroll väl. Viveka Eriksson framstod som ett balanserande alternativ till en omstridd Barbro Sundback. Anders Eriksson kunde gång på gång utmana centern i deras egna hjärtefrågor.
Nu har bägge partierna tappat fart. Liberalerna tyngs av bredden i sitt budskap och det gamla liberala problemet att komma med tydliga viljeyttringar snarare än förslag till vidare utredningar. Att Olof Erland åter ställer upp i val försvagar Viveka Eriksson partiledarroll, både internt i partiet och externt gentemot väljare och övriga partier. Det finns många liberala väljare som inte kan känna igen sig i samma parti som högprofilerade Fredrik Gustafsson.
Ålands framtid fick inte fram tillräckligt många kandidater med trovärdighet. Det som varit partiets stora styrka, Anders Erikssons person, har hamnat märkvärdigt i bakgrunden för de kolossalt ordbajsande språkrören Schütten och Granlund. Kronprinsen Harry Jansson har ännu inte profilerat sig särskilt, och budskapet om självständighet som den slutliga lösningen känns inte nytt längre.
Frisinnad samverkan å sin sida kämpar på. Det känns fortfarande oklart vem som egentligen styr partiet, partiordförande Johan Ehn eller någon av de tidigare tupparna Jörgen Strand och Roger Jansson. Man lyckades inte få fram tillräckligt starka nya namn på kvinnosidan, och de frisinnade för en kampanj som inte riktigt vill lyfta, kanske för att den inte känns som en samlad ansträngning. Enligt vår pejling håller partiet ändå ställningarna, vilket väl får ses som en konsolidering sedan valförlusten förra gången.
Lyfter gör det däremot för centern, som känts närapå uträknad flera gånger.
Åländsk center har än en gång lyckats mobilisera trupperna inför ett val. I och med att man överraskande kraftigt tagits spjärn mot Ålands framtid framstår partiet både tryggt och ansvarsfullt, mer likt centern i sin krafts dagar än det parti som nästan bad om ursäkt för att man inte var lika tuffa som självständighetsivrarna. Som lantrådskandidat framstår Roger Nordlund plötsligt som väl beprövad och stabil snarare än trött och utsliten.
Socialdemokraterna tycks vara illa ute, efter mycket negativ press det senaste året och en tendens att fokusera på kritik av andra snarare än sin egen politik. Räkna dock inte ut Ålands kanske bäst organiserade valmaskin. Sossarna kommer att göra en bra kampanj och har en lyckad kandidatnominering i ryggen.
Det stora lyftet kommer för Obunden samling. Där Ålands framtid tappat fart har de obundna gripit fast och lyckats bra med bredden i kandidatuppställningen. Man lyckas ta väljare från alla andra partier och partiledare Gun-Mari Lindholm har blivit ordentligt varm i kläderna.
Ett inte helt originellt stalltips är att en valutgång i linje med pejlingsresultatet ger Åland en repris, en borgerlig regering med center, obundna och fs, men utan Ålands framtid.
Men kom ihåg, väljarna väljer.
