En välkommen historia
På initiativ av Ålands litteraturförening beslöt kulturdelegationen nyligen att initiera en åländsk litteraturhistoria. Beslutet är mycket välkommet – den åländska litteraturen är sannerligen förtjänt av sin egen historik. Och inte bara det: här finns goda möjligheter att bana väg för en nydanande litteraturhistorieskrivning som ligger i tiden.
”Ålänningarna har historiskt varit ett skrivande folk. Det kan ha sin förklaring i Ålands geografiska läge, mellan Finland och Sverige, och på att folket i alla tider rört på sig. Sjöfarare och emigranter har hållit kontakten genom att skriva. Utan att ta ställning till orsakssammanhangen förefaller Åland även ha haft och fortsättningsvis ha fler etablerade författare än den blygsamma folkmängden skulle förutsätta.”
Så inleds ”Upprop för sammanställandet av en åländsk litteraturhistoria”, som Ålands litteraturförening (genom tidigare ordföranden Carina Karlsson och nya ordföranden Kerstin Kronqvist) lämnade in till Ålands kulturdelegation i somras. En åländsk litteraturhistorik efterlystes visserligen redan 2018 i ett inledningsanförande av Gustaf Widén vid ett litteraturseminarium på Alandica, arrangerat av kulturdelegationen. Men efter det hände inte mycket.
Därför är litteraturföreningens initiativ, och kulturdelegationens beslut att föreslå att landskapsregeringen avsätter 70 000 euro för ändamålet, mycket välkomna.
En bredare sammanställning av den åländska litteraturhistorien har länge lyst med sin frånvaro. Gustaf Widéns Syrenbacken, en samling essäer om åländsk litteratur från 1980, är visserligen en liten pärla, men formmässigt är den långt ifrån en bredare litteraturhistorik.
I finlandssvenska litteraturhistoriker nämns visserligen författare som Sally Salminen, Johannes Salminen, Ulla-Lena Lundberg och en del andra, men de presenteras oftast jämte andra finlandssvenska författarskap. Och inget konstigt med det: den åländska litteraturen är naturligtvis en del av den finlandssvenska litteraturen, liksom den är en del av den svenskspråkiga, den finländska, den nordiska och så vidare. Ingen litteratur är en ö, som Pascale Casanova visade i sin moderna litteraturvetenskapliga klassiker La République mondiale des Lettres (1999); också den åländska litteraturen har sin plats i det världslitterära systemet.
Men i globalismens tidevarv växer samtidigt intresset för det lokala: vilka är vi i världen, i förhållande till våra grannar och våra vänner längre bort? Samtidigt som den åländska litteraturen utgör en naturlig del av större, transnationella litterära strömningar, skrivs den ofta utifrån speciella förutsättningar i ett geografiskt gränsland och i en kulturell och språklig skärningspunkt, där starka influenser hämtas från flera olika håll och kokas ihop till något eget, något åländskt kantänka?
Men Åland är ju ändå så litet, litteraturproduktionen så småskalig; finns det verkligen fog för en historik? Och går den att göra substantiell?
Jo, det är just litenheten som genererar goda möjligheter till skapandet av en fullödig, nydanande litteraturhistoria. I sin klassiska studie Is Literary History Possible? (1992) frågar sig David Perkins om det överhuvudtaget är möjligt att skriva litteraturhistoria i vår tid, där traditionella, nationella synsätt utmanas av transnationella, postkoloniala, feministiska, queera och andra moderna perspektiv.
Själv är Perkins minst sagt skeptisk, och menar att varje litteraturhistorik bara kan fokusera enstaka aspekter av den historia de är satta att skildra, och därför till sin natur är ofullständiga. I större litteraturhistoriska översiktsverk räcker utrymmet bara till att behandla de mest centrala, etablerade och kanoniserade författarskapen – oftast vita män som skriver i traditionella genrer – till förfång för exempelvis smalare, subversivare litteratur, mångkulturella perspektiv, folkligt uppskattad populärlitteratur och genrer och ämnen som traditionellt setts som ”kvinnliga”.
Men i det mindre sammanhanget, som det åländska, behöver man dock inte välja bort i samma utsträckning. Eftersom de kanoniserade författarskapen går att räkna på ena handens fingrar finns ypperliga möjligheter att skriva en litteraturhistoria där också det som brukar väljas bort får plats, där ”fin-” och ”fullitteratur” får stångas mot och samtala med varandra, där manlig slagsida lättare kan undvikas och där olika språkliga, kulturella och stilmässiga uttryck får mötas för att utifrån en kritisk genomlysning i bästa fall kunna ge oss nya perspektiv på frågan vilka vi är i världen.
Litteraturdelegationen har nu fått i uppdrag att ”formulera ramarna för litteraturhistoriens innehåll samt på vilket sätt arbetet ska genomföras”. Idén om att den kunde sammanställas i samarbete med något av de litteraturvetenskapliga ämnena vid Helsingfors universitet eller Åbo Akademi, som dryftades vid en kulturpolitisk debatt om litteraturen som ordnades av ABF Åland i våras, ter sig mycket bra.
Vid dessa ämnesdiscipliner bedrivs litteraturforskning på hög internationell nivå, och ett samarbete skulle borga för en åländsk litteraturhistorik på kvalitativa grunder utifrån perspektiv som ligger väl i tiden.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
