En vacker idé är inte tillräcklig utan praktik
Rösträtten innebär en skyldighet att ta vårt demokratiska system på allvar.
Inte helt oväntat infinner sig i slutet av en valrörelse en viss övermättnad på åsikter. Man har läst insändarna (om man orkat), man har hört argumenten. Är man riktigt intresserad har man läst tidningarna noga och dessutom lyssnat på radio. Är det något man velat veta har våra kandidater mer än gärna berättat vad de tycker.
Valreklamen hänger där den hänger, mer och mindre lyckad. Det är alltså dags att bestämma sig.
Hur många kommer att göra det i detta val? Hur går det med valdeltagandet, som i val efter val varit pinsamt lågt med tanke på att Åland också kan skryta med att vara det kanske mest genomdemokratiska samhället i världen.
Som i alla tidigare val är det en mycket hög procent av väljarna som säger att de ännu inte bestämt sig för vare sig person eller parti. Det tyder på åtminstone två saker: Dels spelar partitillhörigheten inte så stor roll, dels har ingen enskild fråga så starkt engagerat folk att det skulle ha fått dem att bestämma sig.
Bland både politiker och journalister är intresset för politik extremt stort. Det är politiken bägge våra yrkeskårer (delvis) lever på. Därför är det ofta svårt, för politiker i valtider närapå omöjligt, att inse att det som man så koncentrerar sig på för de flesta är tämligen likgiltigt.
Många gånger får man också känslan av att det som våra kandidater i val högst renhjärtat försöker förmedla ändå av väljarna upplevs som bara floskler och valfläsk. Jantelagen i vårt samhälle fungerar nu en gång så att det är lätt att ta till spydigheter om dem som ber om vårt förtroende, helt enkelt för att de har mage att säga att de kunde vara bra på något.
Det här är ett problem som inte nödvändigtvis har sitt ursprung i att politiker skulle ha burit sig särdeles illa åt, för det gör de faktiskt sällan. Åland är, i likhet med övriga Norden, ett ärligt och laglydigt samhälle med nästan ingen korruption alls. I politiken förekommer förvisso både dumhet och okunskap, men inte i högre utsträckning än i befolkningen i gemen.
Den stora skillnaden är att de som ställer upp i val är tvungna att sticka ut hakan alldeles oerhört genom att offentligt tillstå både vad de tycker och vad de vill åstadkomma. Efter det står det ju var och en fritt att smälla dem på käften med vallöftena från det föregående valet, allt det där som inte blev av.
Huruvida det är rättvist kan man diskutera, men det ligger ju också i själva demokratins struktur är att den som kandiderar ska berätta vad han eller hon vill. Väljarnas förtroende är ju inte en shoppinglista på beslut, utan just ett förtroende till en person man litar på att hantera de frågor som kommer upp utgående från viss värdegrund.
Ofta och gärna pratar man om politikerförakt som om det entydigt vore något som politiker har gett upphov till genom sina handlingar. Det är bara delvis sant. En annan viktig orsak är att vi väljare och vi inom media inte respekterar demokratins utgångspunkt att kandidater måste avge löften som vi i vår tur måste acceptera bara är viljeyttringar.
Varför inte sluta gnälla på de dåliga kandidaterna och satsa på att välja en bra i stället? Det finns ju folk som dör för rätten att få göra det val vi ska göra på söndag.
