En tonartshöjning för den europeiska gemenskapen
Visst är schlager politik. Det är i schlageryran som Europeiska unionen visar upp sina medborgare och blottar alla fördomar och föreställningar unionen har att ta itu med.
Det är skralt med den europeiska gemenskapen. Finländare känner sig fortfarande mer som finländare än som medborgare i den Europeiska unionen och få vet vilka rättigheter som ingår i ett europeiskt medlemskap. Den fina tanken i unionens begynnelse om ett enat Europa har i dag blivit en symbol för bidrag och blanketter.
Eurovisionsschlagerfestivalen har samma dröm om gemenskap som Europeiska unionen. Visionen 1956 då den första tävlingen arrangerades var att gemenskapen skulle skapas genom tv-tittande och länder som tävlade med sin speciella sångkultur. Några år tidigare, 1951, grundades Europeiska kol- och stålunionen som senare kom att bli vad vi kallar Eu.
Årets schlagerfestival var lika avslöjande som tidigare år. Förmår man titta bakom de vingliga tonartshöjningarna ser man ett Europa som inte i första hand visar upp sin sångkultur, men sina åsikter.
Ukrainas silverglittriga dam ändrade sin text till en mer politisk variant. Från att tidigare ha sjungit något om att springa i kärnat smör sjöng hon ”I want to see Russia goodbye” under finalen.
Länder som för bara ett tiotal år sedan låg i djupa konflikter gav sina tolvpoängare åt varandra. Schlagerglittret och gemenskapen folken emellan vinner över vapen och gränsdragningar.
Palestina har ansökt om att få vara med i tävlingen år 2008. Palestina är ännu inte en självständig stat, men man kan anta att om de får vara med i schlagerfestivalen som ett eget land, betyder det mycket för hur de betraktas och vilken status de har.
Vitryssland, Europas sista diktatur, fick en tolvpoängare av Israel. En schlagerfestival i en diktatur borde vara otänkbart, men det brydde sig inte militanta Israel om. Konflikter mellan Israel och Jordanien gör att Jordanien varje år sänder tävlingen i efterhand sedan Israel har redigerats bort. Israel framför varje år ett politiskt budskap med sina texter, i år övertydligt med en refräng som gick ”Push the button”.
En låt framförd på landets originalspråk vann i år för första gången sedan reglerna slog fast att vem som helst får sjunga på vilket språk som helst. De flesta har därefter valt att sjunga på engelska och det är de låtarna som placerat sig bäst.
Nu är en ändring på gång, nu har folket i stugorna tröttnat på det massproducerade, nu vill man ha lokala stämmor.
På samma sätt som cafékedjorna som spritt sig över världen har spelat ut sin roll till förmån för genuina hembakta ställen har globala världsspråk fått ge vika för det det autentiska. En cafékedja visar man inte upp för långväga gäster. Istället visar man dem stället med trasmattor och vinda stolar, för det säger mer om den kultur man befinner sig i än plastmuffins. Hellre en serbiska som sjunger på sitt eget språk med känsla, än en svensk trendkänslig grupp som sjunger på engelska.
I år kom enbart öststater vidare från semifinalen till finalen, och det var öststaterna som placerade sig på tio i topp-listan. Plötsligt visar det sig att många västlänningar under alla dessa år har ansett att västerländsk musik är bra och att öststatsmusik varit ett pittoreskt inslag.
Indelningen i öst och väst blev också väsentlig, även om många så kallade östländer befinner sig väster om Finland. Det har varit vi och de och de har fått vara med på våra villkor. Ända tills de plötsligt sätter igång att vinna.
Det ansågs vara okej att Irland vann tre år i rad, anledningen var fortfarande att irländsk musik per definition är bra. Men då östländerna börjar vinna är det något fel, för de kan inte producera bra musik. Då måste systemet ändras, hävdade man strax efter Serbiens seger.
Östländerna röstar på varandra, har det hetat, tills nyhetsbyråer över hela Europa räknat och adderat och skickar ut pressmeddelanden om att det inte alls är så, alla röstade på vinnaren och samtliga grannländer röstar av hävd på varandra, också de västerländska grannländerna.
Att länder på västra sidan av världen skulle producera dålig musik finns inte som alternativ. Den dagen det accepteras har man också sagt högt att västvärlden inte längre sätter normerna.
KARIN ERLANDSSON
tfn 528 467
