En skola för alla?
Måste det till välgörenhet för att alla ska ha råd att gå gymnasiet?
Man undrar lite efter dagens Nyan-intervju med rektor Marcus Koskinen-Hagman på Ålands Lyceum.
Skolstart. För många ett positivt pirr, en nystart i livet, ännu en värld som öppnas.
För andra ångest. Inte bara över de nya utmaningarna, utan för pengarnas skull. Ska de räcka?
Det låter som något som hör svunna tider till. Men faktum är att de kostnader som till exempel tre års studier på Ålands Lyceum för med sig kan vara så betungande att vissa familjer inte mäktar med att bära dem. Enligt Finlands gymnasieförbund kostar det drygt 2 500 euro enbart för kurslitteraturen i gymnasiet. För en ensamstående förälder med två barn kan det bli för mycket.
För till den summan ska också läggas den nödvändiga datorn och den nödvändiga kalkylatorn, till en kostnad av ytterligare runt 1 100 euro … Per elev!
– Det har hänt att vi vänt oss till Rebeckorna, Lions och Rädda Barnen för att hjälpa studerande att fortsätta studera, berättar Ålands Lyceums rektor Marcus Koskinen-Hagman i Nyans intervju i dagens tidning.
Det är ledsamt att läsa.
Inte så att någon skugga faller över Ålands Lyceums ambitiösa ledning. Skolan har en av Skandinaviens bästa gymnasieutbildningar och erbjuder sina elever ett fantastiskt smörgåsbord av möjligheter. Men däri ligger också kruxet. Tänk om inte alla har råd att bli elever på skolan?
Det vore förfärande om ekonomin höll dugliga studenter borta från sina optimala framtider på Åland år 2019. Utan gymnasialstadieutbildning är det svårt att komma framåt numera. Ändå finns det skäl att tro att risken finns för vissa, även på Åland.
Man kan till exempel spåra en reell oro för detta i ett brev som just Koskinen-Hagman tillställde landskapsregeringen för över ett år sedan. Skrivelsen är betitlad ”Ekonomi och val av utbildning”. Rektorn ger där ”den politiska viljan att inte någon studerande på grund av ekonomiska skäl förhindras att välja en utbildning” sitt ”helhjärtade stöd”, men skriver samtidigt: ”Tillvägagångssättet hur man kommer i åtnjutande av ekonomiskt stöd måste formaliseras.”
Och för att ingen ska missa poängen avslutar han brevet med orden: ”Skolan skall inte vara den instans som igen blir både dömande och verkställande.”
Det lilla ordet ”igen” är mycket precist inpassat i den slutmeningen, och avger sin avsedda lukt av soppkök och fattigskam. Det har ju varit så förut, vill rektor Koskinen-Hagman påminna landskapsregeringen.
Frågan är om politikerna hörde. I brevet efterlyses ett ”formaliserat regelverk” för när mindre bemedlade elever ska få låna en skoldator, helst redan till läsåret 2019–2020. Det är nu det. Men frågar man utbildningsbyråns kansli om tidplanen blir det lakoniska svaret: ”Om två år kanske”. Det handlar ju om en revidering av hela gymnasielagen.
Under tiden förlitar sig ledningen för Ålands Lyceum på välvilliga ad hoc-lösningar från fall till fall samt välgörenhet. Det är inte tillfredsställande. Är det ens acceptabelt?
”Lusse” försöker hjälpa sina elever så gott man kan. Man ger 100 euro i bidrag till datorinköp och jagar donationer, för att de kulturkurser utomlands man erbjuder som en extra guldkant till eleverna ska bli helt kostnadsfria.
För det är de inte: förra terminens ”London Calling”-resa kostade till exempel varje deltagare runt 250 euro i privata pengar. Faran finns att det kulturella kapitalet där rann ner i de fickor som redan var fullast.
I denna typ av ömmande fall letar man gärna efter en skurk. Här finns kanske ingen: i Nyans intervju framkommer att digitaliseringen av läromedel kan ha bidragit till att kostnaderna ökat, snarare än minskat. Sånt är svårt att förutse eller kritisera politiskt.
Däremot kunde man hoppas på en mer skyndsam hantering av frågan. För tjänstemannen är två år ett ögonblick, för en ung människa en evighet – och en söndrad dröm.
