En skammens dag för alla som borde bry sig
Demokratirörelsen i Burma är tystad. Och vi lät det ske.
Man vill skrika och gråta och rasa, men detta är inget man kan tala om med stora bokstäver längre. Man måste ta ett djupt andetag och säga det sakta, precis som det är: Det gick inte. Viljan och tapperheten och modet hos folket i Burma, munkarna, ungdomarna, de vanliga människorna räckte inte. Världssamfundets halvhjärtade protester räckte inte. Demokratirörelsen i Burma är besegrad.
Det var inte till någon nytta för någon annan än oss själva att vi klädde oss i röda kläder på fredag. Typiskt alltså, när man för en gång skull slår till och protesterar lite.
De förstod oss så väl, de där anonyma juntaledarna som byggt sig en huvudstad i den burmesiska djungeln för att skydda sig från insyn och kontroll. De visste att ett uppror i Burma aldrig kan lyckas utan hjälp utifrån, och att hjälpen måste komma snabbt och tungt för att skydda den bräckliga demokratirörelsen mot de tunga vapnen, mot militären och juntans brutalitet.
Det är som om juntan räknat med oss i denna stund – att vi i världen utanför Burma skulle vara för handfallna och långsamma, för veliga och likgiltiga. Det var som om de visste att det räcker med att stänga av informationen från landet för att vi som vildvittrorna i Ronja Rövardotter skulle kraxa ”Syns inte, finns inte…”
Den svenska diplomaten Liselotte Agerlid beskriver situationen så här i en intervju för TT:
”Den mening som just nu bäst beskriver känslan över allt som hänt i Burma är: Den militära diktaturen har än en gång lyckats sätta skräck i en hel generation. En ny generation har blivit våldsamt nedslagen, våldsamt nekad demokrati och möjligheter till ett vettigt liv. De som var ute på gatorna var helt övervägande unga människor, munkar och civila, som inte var med vid upproret 1988. Nu har militären slagit ned det här upproret och den långsiktiga konsekvensen kan mycket väl bli att diktaturen får det tyst och lugnt i 20 år till.”
Visst skäms man? Det man kunde se i tv, på bilderna och de i hemlighet sända rapporterna var vanliga människor som obeväpnade gick mot en långt större övermakt och bad om sin frihet. Dem svek vi.
Kanske är detta en förtida pessimism. Kanske kan de sinsemellan splittrade oppositionspartierna enas och bygga på den energi och det engagemang som nu fanns, men det får bli med egna krafter.
Världssamfundet har än en gång visat hur urbota uselt man hanterar akuta kriser där ett lands nationella gränser blir ett skydd för tortyr, mord och övervåld. Det finns helt enkelt inget att ta till. Det finns ingen kraft att sätta bakom alla resolutioner och uttalanden som görs.
Det spelar ingen roll om man fryser de ekonomiska förbindelserna med ett land så hopplöst fattigt som Burma. Den stora grannen Kina har bara intresse av stabilitet, och lyfter inte det finger som kunde stoppa våldet.
Man talar tyst om sin skam. I dag har vi i världen all anledning att skämmas för att vi lät våra systrar och bröder i Burma mördas. Inga men, inga undanflykter, ingen realpolitik. Vi lät det ske.
