En skam för Finland – när säger de stopp?
Juha Sipiläs regering skakas av en sannfinländsk riksdagsledamots utspel i sociala medier. Och för Finland är det en skamfläck som blir svår att tvätta bort.
Den sannfinländske riksdagsmannen Olli Immonens utspel strax efter midnatt natten till lördags, där han gick till attack mot mångkultur och i ren Breiviksk anda drev på för kampen för ett monokulturellt Finland riskerar att skapa en regeringskris i Finland.
Immonen och hans parti utgör de facto underlag för Centerledaren och statsministern Juha Sipiläs fortfarande unga regering, och det är tydligt att regeringschefen är störd över att hans utrikesminister, Timo Soini, inte får styr på sina partimedlemmar.
Att Soini inte heller tar avstånd från Immonens uttalande kastar en skugga över Sannfinländarnas samarbetspartners Centern och Samlingspartiet.
Immonen skrev att han, översatt från engelska, ”drömmer om en stark, modig nation som kommer att besegra den mardröm som kallas multikulturalism. Den fula bubbla som våra fiender lever i kommer snart att spräckas i en miljon bitar.” Inlägget avslutas med ”Jag har en stark tro på mina medkrigare (fighters). Vi kommer att kämpa ända till slutet för vårt fosterland och en sann finländsk nation. Segern kommer att vara vår.”
Många som reagerat på inlägget har jämfört tonen med den som den norske massmördaren Anders Behring Breivik använde i sitt manifest. Andra har också reagerat på att inlägget kom bara några dagar efter att minnet av Breiviks vansinnesdåd högtidlighölls i Norge.
Från regeringen var reaktionerna tama. Statsminister Sipilä kommenterade utspelet med att han ”inte kan godkänna” det, och att han vill utveckla ”Finland som ett öppet, internationellt, språkligt och kulturellt rikt land”. Samlingspartiets ledare Alexander Stubb var ännu mildare. ”Mångkultur är en rikedom. Det var allt”, var finansministerns kommentar.
Det är lätt att dra slutsatsen att såväl Sipilä som Stubb är mer rädda om regeringssamarbetet än konsekvenserna av att ett klart högerextremt uttalande får hårdast möjliga kritik. Därför tassar de på tå och hoppas att kritiken antingen tystnar eller att Soini tar tag i problemet.
Problemet är att uttalandet, om det inte möter motstånd, blir accepterat.
Men mest problem har ändå Timo Soini. I sin strävan efter att Sannfinländarna får regeringsmakt låter han en allt starkare högerflygel inom sitt parti hållas, i tron att hans regeringspartners behöver honom mer än det skadar dem att liera sig med typer som Immonen.
Frågan är bara var gränsen går. Stubb och Sipilä förstår, förstås, att Finlands rykte tar skada av ett en riksdagsledamot i regeringsunderlaget uttalar sig för ”kamp till slutet” och umgås med nazister. Ett rykte som Finland behöver hålla någotlunda rent för att internationella kontakter inte ska ta skada.
Någonstans måste hungern efter regeringsmakten stå tillbaka för skadan som sällskapet gör. Och då måste Sipilä och Stubb förklara för Soini att han behöver städa i sina led.
Dessvärre är det inte första gången Soinis partibröder rör sig i politikens yttersta landskap på högerkanten, och knappast sista. I andra länder jobbar extremhögern hårt för att putsa upp fasaderna för att vinna förtroende. I Finland görs inga sådana försök så länge partiet växer och får makt.
Och brevid står Centern och Samlingspartiet och vågar inte säga ifrån, utan ger legitimitet till det högerextrema.
Det är en lika stor skam som uttalandet i sig.
