En rättfärdig men mindre lyckad protest
Polisbrutalitet är ett brännande samhällsproblem på många platser i världen. Men är problemet så stort här i Norden att det ger oss rätten att om-intetgöra månaders arbete mot coronaviruset?
Det är hemska bilder som sköljer över oss i svallet efter George Floyds död. I samband med protesterna runt om i USA står det klart att den amerikanska polisen har allvarliga bekymmer, på systemnivå. Pensionärer med käpp slängs brutalt omkull,
polisbilar plöjer in i folkmassor och knästående människor pepparsprejas.
Har den amerikanska poliskåren radikaliserats och brutaliserats? Vad innebär det för USA:s demokrati när batongerna viner över ungdomar med
plakat och journalister beskjuts eller arresteras?
Är det dags för en ny medborgarrrättsrörelse?
Som sagt brännande frågor. Mestadels för USA.
En annan sorts bilder från demonstrationerna kan också uppfattas som problematiska, rent av
stötande. Som till exempel bilderna från Senatstorget i Helsingfors förra veckan. Då 3 000 människor stod skuldra mot skuldra i solidaritet med George Floyd, för säkerhets skull med protestplakaten på engelska. Och med sina selfiepinnar lika högt
lyftade som parollerna.
Och kanske med coronaviruset hoppande som popcorn mellan deltagarna i den tätt packade massan?
Liknande scener har utspelats runt om i världen den senaste veckan, på platser långt borta från den verkliga problematikens centrum. Och däri ligger den springande punkten. Man kan ju hävda att det är motiverat, ja rent av nödvändigt, att ett
samhälles medborgare fysiskt värjer sig mot akuta missförhållanden med hjälp av mass-
manifestationer.
Det går att se protesterna i USA som ett självförsvar. Amerikaner med mörk hudfärg tycks trots allt regelbundet mördas av polisen.
Så är inte fallet i Norden. Säkerligen frodas rasistiska föreställningar även i den finska poliskåren – nyligen publicerad EU-statistik visar att Finland, av tolv slumpmässigt utvalda länder i Europa, var det land där svarta möter mest rasism i vardagen. Men det går alldeles utmärkt att väcka opinion mot detta utan att utsätta sina
medmänniskor för livsfara.
För det var faktiskt det de gjorde, där på Senats-
torget – och på Sergels torg i Stockholm och vid
Heden i Göteborg. Demonstrationerna kan mycket väl ha varit just sådana ”superspridarhändelser” som många nu menar var startskotten för galopperande epidemier i italienska Bergamo och den
amerikanska delstaten Washington (en fotbollsmatch respektive en körsångsrepetition).
Hur kan demonstranterna rättfärdiga detta? Vilka förklaringsmodeller tillgriper de plakatförsedda svenskarna till sin nednötta sjukvårdspersonal, till cancerpatienterna med uppskjutna operationer eller till dem som förlorat sina vänner eller sin familj?
”Folk dör utan att de gjort något fel, vi tar risken att demonstrera för dem”, sa, på tal om coronasmittan, i förra veckan en av organisatörerna till demonstrationen på Senatstorget till Yle. Att döma av bilderna var hon i tjugoårsåldern. Man ger henne gärna rätt på den första punkten: Ja, det finns amerikaner som dör på orättfärdiga sätt. På den andra punkten vill man dock påpeka: Men DU tar inga risker. Eller är du beredd att offra din mormor för en protestselfie?
Kanske är det elakt tänkt. Men man tvivlar på att demonstrationerna i Norden röner särdeles avgörande uppmärksamhet i USA. Näppeligen ändrar rasistiska poliser i Minneapolis eller Brooklyn sina attityder för att potentiella smittspridare i Helsingfors poserar på Facebook med plakat.
Så, kära demonstranter: skriv för all del inlägg på sociala medier. Leta upp någon av alla de namn-
insamlingarna som finns på nätet. Ta reda på vad kongressledamoten i George Floyds valdistrikt
heter och uppvakta vederbörande med brev.
Blogga och vlogga av hjärtats hela rättfärdiga lust. Men snälla, gå inte ut på gatorna i stora församlingar i protest mot dem som dödar i USA.
Det kan alltför lätt hända att ni istället bringar död här hemma.
