En promille utan guldkant
Socialminister Wille Valves (MSÅ) beslut om att inte bevilja Matbanken 25 000 euro i extra Paf-medel har orsakat många upprörda känslor. Det finns rimliga skäl till avslaget, men att kräva att Matbankens kärna ska förändras är orimligt.
Matbanken har nu funnits i nio år och växer fortfarande. För ett par år sedan bytte man lokal och verkar i dag i den gamla banklokalen i Västernäs, där det finns plats att hantera alla varumängder och samtidigt bjuda de som behöver matkassarna på fika och en möjlighet till samtal. Antagligen en mycket väsentlig del av verksamheten eftersom ett samtal – ett Hur mår du? Vad har hänt sedan sist? Mår du bättre nu?-samtal kan vara minst lika viktig som den konkreta matkassen.
I dag söker 50–60 ensamma och 80 familjer regelbundet hjälp hos Matbanken. Med förslagsvis tre personer per familj blir det totalt 300 personer. Det är en promille av Ålands befolkning.
Gruppen är mycket heterogen. Här finns arbetande ensamförsörjare som inte får pengarna att räcka till trots jobb och eventuella ekonomiska stöd, här finns fattiga pensionärer, här finns långtidssjuka, här finns personer med psykisk ohälsa och en rad andra olika problematiker. Här finns också en grupp människor som sökt sig till Åland utan en vilja att integrera sig, som lever i samhällets utkanter, helt utan myndighetskontakter.
Orsakerna till avslaget är, enligt beslutande minister, flera. Det här var inte en ordinarie ansökningsomgång, utan en ansökan om medel från den del som blev över från den förra ordinarie Paf-utdelningen. Att finansiera en utvidgning av verksamheten – vilket man äskat om – med extra anslag är en osäker stig framåt, eftersom det är oklart hur det blir i nästa ordinarie omgång. Det är ett rimligt argument.
Ett annat argument är att Matbanken får in en hel del donationer från andra föreningar, insamlingar och privatpersoner. De här pengarna vill Matbanken i första hand ska gå till inköp av matvaror. Därför har Matbanken sökt Paf-medel för fasta kostnader och verksamhetsledarens lön. Landskapsregeringen resonerar att föreningen borde använda donerade pengar även till sina omkostnader.
I avslaget uppmanar landskapet också Matbanken att ta fram en verksamhetsplan för hur man ska lotsa människor till socialbyråer, FPA, Ams och andra myndigheter. Uppmaningen rör i första hand den grupp av människor som valt att leva helt utanför det övriga samhället. Landskapsregeringen ser att den gruppen växer, vilket oroar sakkunniga. Man ser en fara i att det på Åland växer fram ett fattigt parallellt samhälle där barn och andra utsatta inte får det skydd man normalt har i det åländska välfärdssamhället.
Det är bra att det här oroar landskapsregeringen, eftersom det förstås är en oroväckande utveckling. Frågan är om det är Matbankens uppgift att lotsa dessa människor till myndighetskontakter? Ska Matbanken behöva frångå, alternativt utveckla, sin verksamhetsidé för att bistå landskapet med uppsökande socialpolitisk verksamhet? Det måste förstås Matbanken ta ställning till själva utgående från vad föreningen och de aktiva där vill, kan och mäktar med. Bortsett från verksamhetsledaren (som får lön för 16 timmar per vecka) sker all verksamhet på frivillig väg. Redan nu handlar det om arbete flera dagar i veckan, varje vecka under elva av årets tolv månader.
När de flesta av oss pratar om en guldkant i tillvaron – som Paf-medlen ofta sägs finansiera – handlar det kanske om ett besök hos den med Paf-medel finansierade Pommern(dockan), ett teaterbesök på en av de Paf-medelfinansierade teatrarna eller att relativt förmånligt få delta i Paf-medelfinansierad idrottsverksamhet. Eller något liknande.
För en promille av oss handlar guldkanten om att få en kasse mat ibland.
Barnfamiljer som besöker Matbanken har möjlighet att hämta en matkasse varje vecka medan barnlösa hushåll har möjlighet att komma varannan vecka.
Matbankens målsättning är att ge hushållet basingredienser för tre mål varma mat per gång. Utöver det fördelar man andra varor enligt vad som finns till buds. Tillgången är mycket varierande och senast i våras fanns det inte tillräckligt ens för att uppfylla målet om tre varma mål per gång. Matbankens utdelning är alltså på inget vis heltäckande, utan ett komplement. Det här är en grupp som ser grönsaker som andra ratat, gårdagens bröd och bas-ingredienser till tre mål mat som en guldkant.
Det finns också något grundläggande väsentligt – och mänskligt – i att det åtminstone på en plats i välfärdssamhället finns en instans som inte kräver en motprestation för att du ska få hjälp. Du ska inte behöva fylla i en blankett, svara på frågor, klara av ett nålsöga, passa in i ett system eller möta en myndighet när du kanske aldrig haft en positiv upplevelse av en myndighetsperson. Du ska bara få bli sedd och få något som lindrar för stunden.
Om Matbanken förväntas ändra sitt koncept på att ge utan krav på motprestation kan det göra att en del av de behövande väljer att avstå hjälpen. De blir då helt utan guldkant i sin tillvaro.
Emma Harald
